Nio månader var vi hemma i Sverige. Så tysta som möjligt, inga blog-inlägg, så få fb-uppdateringar som möjligt, helst inte höras, helst inte synas - inte andas, inte dra uppmärksamheten till sig. En advokat tillfrågad i förhand, ut i fall att... Inte leka utomhus för tidigt på dagen, inte leka utomhus för sent på kvällen - följa samma tider som alla andra, alla andra som går i skolan... Försöka förklara för skatteverket att nej, vi har ingen fast bostad, alla våra tillhörigheter finns i husbilen, just nu är vi i Linköping, i Kalmar, i Lund, i Göteborg, i Södertälje...
Nio månader var vi hemma i Sverige. Drack rent, klart friskt vatten direkt ur kranen. Åt falukorv, öring och färskpotatis. Plockade blåbär, jordgubbar, hallon och hjortron. Lekte med myrorna, beundrade spindelnäten, brydde oss inte om att skaka ur skorna eller kläderna. Hade dörren öppen utan att förvänta oss objudna, ringlande gäster med kluven tunga. Vi pratade och skrattade utan att fråga om, söka ord, eller rätta vare sig uttal eller ändelser.
Nio månader var vi hemma i Sverige. I samma tidszon. Ringde och sa hej, utan att behöva starta datorn och logga in på internet. Blev bortskämda bortom alla gränser. Satt och pratade in på småtimmarna. Lekte med kusiner. Såg krökta ryggar, rynkiga händer, grånade tinningar, vänliga ögon i älskade ansikten. Nio månader utan långa avsked, utan "kanske för sista gången..."
Nio månader var vi hemma i Sverige. Vi hade trott och packat för tre. Bara de viktigaste skolböckerna, bara sommarkläder, inga leksaker, bara gosedjuret och dockan. Vi hade ingen egen bostad, inte egna ytterkläder, sommarskor i oktober, i november, i snöyran i december lånade jag ett par kängor, ett par kängor tills vi åkte i slutet av mars, mammas jacka. Vi skulle ju inte stanna så länge. I nio månader var vi hemma i Sverige. När vattenflaskorna i husbilen frös till is bodde vi hos släkten, eldade i kaminen en timme innan vi startade bilen, lindade in barnen i raggsockor och filtar. Och vi älskade det.
Nio månader är länge för små. Höstregnet vårt glömde all engelska, Segerväktaren glömde namnet på alla sina vänner, Vägröjaren och Arvtagaren längtade till bokhyllor och legolådor.
I tre månader har vi varit Hemma. Vi börjar hitta våra saker, snart flyttar våra husvaktare till ett eget hus och sakta börjar livet återgå till en vardag. Lugnet kommer mer och mer, viljan och lusten att göra och lära vaknar igen, överlevnad övergår i vanligt familjeliv. Vi skakar skor och kläder, stänger ytterdörren noga, stoppar inte in händerna där vi inte ser vad som gömmer sig, dricker inte vattnet ur kranen, har inte längre en advokat "on hold". Vi går ut när vi vill, förklarar lugnt för polisen som knackar på att Segerväktaren visst får springa ett varv runt kvarteret - han går inte i skolan och han måste inte göra det, han får, precis som vi andra vara Hemma. Vi har våra green card i plånboken - vi får stanna!
