Vårt flyttlass hem till Sverige skulle gå i morgon om det bara var tillåtet att hemskola. Ekonomiska villkor går att anpassa sig till; den lag som tvingade mina 2e-ungar att fara illa i skolmiljön kunde vi inte anpassa oss till. Vi försökte med katastrofalt resultat... Det tog flera år att reparera den skada om ett skolår i svensk grundskola åsamkade våra barn.
Om man, som vår son, tvingas sitta en stor del av skoldagen i årskurs 1 (upp till två timmar!) ensam i ett grupprum, utan material att arbeta med, bara för att man blir uttråkad av den ordinarie undervisningen och inte klarar av att "lära in" bokstäverna på nytt (han läste helt flytande - nivå 18b enligt LUS) och inte heller klarar av att lära sig räkna 1+1=2 (skolans nivåtest visade att han klarade innehållet för åk 5 i matematik) utan i stället fördriver tiden med att bete sig störande, gå runt i klassrummet, prata etc., så är det svårt att uppfatta skolplikten som "en mänsklig rättighet i ett demokratiskt samhälle" utan det blir tyvärr bara en "plikt att fylla sin plats som ett kugghjul i ett socialistisk maskineri".
Han älskade sin fröken, som gjorde så gott hon kunde. Han gillade sina klasskamrater och rasterna. Ändå var det näst intill omöjligt att få i väg honom till skolan; han gillade inte alls att sitta timme ut och timme in och vara uttråkad... Han var på väg att bli skolvägrare och hemmasittare före åtta års ålder, trots att vi som föräldrar hade ett mycket gott samarbete med skolan, både lärare och rektor. Och de gjorde verkligen vad de kunde, men faktum kvarstår: en elev som läser som en sjundeklassare, räknar som en femteklassare, skriver som en sexåring, och har social förmåga som en fyraåring, men kan orientera sig i Stockholms tunnelbana på egen hand utan problem, och kan stora delar av SL:s alla bussnummer utantill, som har absolut gehör och är mycket ljudkänslig är svår att placera i rätt grupp... Vi hade valt en lite friskola med gott rykte, som låg på rimligt avstånd från vår bostad och vi trodde verkligen att barnen skulle trivas. Det gjorde de inte alls! Hade vi haft mycket pengar, så hade vi kunna köpa en lägenhet i innerstaden och kanske kunnat få plats på en annan skola, men de pengarna hade vi inte och den kommunala skolan där vi bodde hade tyvärr varit ett ännu värre alternativ.
Den dag som ingen unge far illa i svenska skolor kan vi börja prata om det vettiga i obligatorisk skolnärvaro. Tills dess borde det vara en självklarhet att ingen förälder tvingas offra sitt barn på skolpliktens altare. Och framför allt borde vi tala mycket mer om barns rätt att lära - på sitt eget sätt och på sin egen nivå! - och mycket mindre om plikten att befinna sig i en viss lokal ett visst antal timmar per vecka.
Hur det går för vår son idag? Tack, mycket bra. Han klarar sig utan problem i den "vanliga" världen, den som är "på riktigt" och som han ska tillbringa hela sitt vuxenliv i. "Skolvärlden", den som är ålderssegregerad och styrd av läroplaner och kunskapsmål och som ska redovisas och betygssättas, den gillar han inte alls. Han uthärdar standardiserade test vart tredje år för att hans mamma (jag) vill det och presterar varje gång långt över förväntat för sin ålder. Den dagen som han törs ge sig in i ett skolhus igen (för universitetsstudier) är jag helt övertygad om att han kommer att klara det, men hem till skolplikten i Sverige vill han absolut inte.
