På väg hem från sommaravslutning i kyrkan med hoppborg, klättertorn (högt!), popcorn, sockervadd och lemonad konstaterar jag, fortfarande förvånad över förändringen:
att jag inte längre är rädd för att mina pojkar ska komma i bråk med andra barn,
att jag inte längre skäms över att vara de jobbiga barnens mamma,
att jag inte längre vakar som en hök över dem varje sekund för att avvärja den katastrof som jag vet kommer om inte nu så snart, snart, varje stund beredd att ta ett barn i varje hand och skynda bort innan något eller någon exploderar.

Att jag hela kvällen suttit i trivsamt samspråk med andra föräldrar, sett barnen hämta lemonad utan katastrof, sett barnen stå i kö till hoppborgen utan katastrof, sett barnen klättra hela vägen upp i klättertornet starka, viga och vackra, pratat lite med dem när de kommit förbi, fått en mugg lemonad och en popcornpåse, känt mig avspänd och lugn  hela kvällen.

Den största förändringen är nog den att det ibland går flera timmar i rad utan att jag för ett ögonblick skäms varken över mitt barn eller över mig själv som förälder - jag bara är.