När mamma ska göra allt - om att vara liten i en stor värld

Som så ofta läser jag och kommenterar i olika nätverk. Men ibland blir det jag skriver allt för långt för Facebook. Här kommer en sådan ganska lång kommentar. Frågeställaren är en mamma vars dotter 3,5 år inte längre låter någon annan delta i omvårdnaden. Mamma ska göra allt tycker den lilla flickan, om inte så skriker hon tills hon nästan kiknar... Mycket har hänt i familjens liv den senaste tiden: Ett syskon har nyligen blivit född. De har bytt lägenhet. Mormor har flyttat långt bort.

Flera andra mammor i nätverket har redan svarat och gett många goda råd. Egentligen är det nog inte nödvändigt för frågeställarens skull att jag också skriver, men jag lär mig själv när jag skriver och formulerar mina tankar till ord, så för min egen skull är det om inte nödvändigt, så i varje fall väsentligt.

Jag är inte på något vis utbildad inom barnpsykologi. Jag har bara läst och lärt det jag behövt för att klara vår egen vardag. Det råd som jag mest av allt önskar att någon hade gett mig, då för snart tio år sedan är: "Det är bättre att söka hjälp för tidigt än för sent." När man som familj och mamma blivit helt nedsliten av en långvarig, omöjlig situation är det mycket svårare att hitta tillbaka till en fungerande och "normal" vardag. Så efter denna "disclaimer" kommer nu min kommentar... (Ja, jag har bott i USA i nästan tre år...) 

En liten reflektion: De saker som din dotter vill att Du ska göra är typiska "anknytningssaker", sådant som man gör när man vill att ett barn ska knyta an till en vuxen exempelvis vid en adoption/familjehemsplacering. Din dotter har, enligt dig själv, haft flera separationer/förändringar de sista månaderna, kanske känner hon sig osäker på om det kommer att bli fler förändringar - det är ju omöjligt för en sån liten människa att veta vad som kommer att hända. Kanske är det precis som flera andra sagt att du kan hjälpa henne att lita på och vara trygg hos dig genom att göra de saker som du vet att hon vill, innan hon hinner be dig om det. Så att hon inte måste "kräva för att få", utan istället kan känna att hon "får nog" - ja kanske under en period till och med mer än vad hon behöver. Vet du vad det är som får henne att känna sig älskad? Är det fysisk beröring, är det att ni gör saker tillsammans, är det att du hjälper henne, är det att du säger till henne att du älskar och uppskattar just henne, är det att du ger henne små presenter (en liten kaka, ett klistermärke etc)? ("Five Love Languages" av Gary Chapman)

En till liten reflektion: Som vuxna måste vi kunna sätta barnens behov före våra egna. Ändå är det lika viktigt att du och resten av familjen mår bra som att din lilla flicka mår bra, för i längden mår ingen riktigt bra om inte alla tycker att situationen är ok. Med det menar jag: tveka inte att söka hjälp hos BVC, BUP eller var helst du finner någon som kan möta din lilla flicka och ge bra råd och kanske även möjlighet till avlastning. Om din dotter behöver så mycket från just Dig under en period, så kanske någon i er närhet kan avlasta genom att handla/laga mat eller dammsuga eller vad som nu behövs för att du ska få tid och ro att ge din lilla flicka det hon behöver.

En liten berättelse ur vår familjs historia: Vi tog barnen från dagis när de var 4,5 och 3 år gamla. 4,5-åringen skrek och gormade i ett halvår innan han accepterade att det var jag som var mamma och ingen annan (med andra ord det tog sex månader att reparera vår anknytning!). 3-åringen är mer inåtvänd, men blev paniskt rädd varje gång han såg skymten av en dagisfröken (vi bodde grannar med dagis). Till sist förstod jag att han hela tiden gick och väntade på att han skulle bli lämnad igen. Hans rädsla blev påtagligt bättre efter att jag satt mig i lugn och ro och berättat och förklarat att han aldrig mer skulle gå till dagis, att fröknarna inte tänkte ta honom tillbaka till dagis när de hälsade på honom i lekparken. 

Jag tänker så här: Går det på något vis att öka "förutsägbarheten" i din dotters vardag, exempelvis med ett bildschema, så att hon upplever mer kontroll över vad som händer omkring henne. Kanske, kanske kan hon då gå med på att minska lite på kontrollen över dig... 

Är det något hon går och oroar sig över, kanske att du också ska flytta, precis som mormor? Barn lägger ofta ihop olika saker som de uppfattar från oss vuxna och skapar sin egen "sanning" om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Går det på något vis att förklara för henne "vad, hur och varför"? Kanske i form av en liten saga att berätta varje kväll där hon har huvudrollen och det som händer i sagan är det som hänt henne: Det kom en bäbis (som är såå fin, fast såå jobbig ibland, eller hur bäbisen nu är). Ni flyttade för att hon skulle få mer plats för sina leksaker (eller varför ni nu flyttade). Mormor flyttade för att ta hand om kusinerna i Småland (eller varför hon nu flyttade). 

På det viset kan ni påverka hur hon tänker om och uppfattar det som hänt. "Mamma älskar fortfarande mig, och behöver min hjälp att ta hand om den lilla bäbisen." "Mamma och pappas kärlek till mig är som en ljuslåga - den fortsätter att brinna lika stort och fint även om ett nytt litet ljus (bäbisen) också tänds av lågan." "Det här nya stället är bra för här finns två sovrum/en lekpark/större badkar etc." "Det är tråkigt att mormor flyttade, men hon kommer och hälsar på till jul och mamma kommer aldrig, aldrig, aldrig att flytta för hon är min mamma!" 

Kanhända är inget att det jag skrivit riktigt relevant för er... 

Hur som helst önskar jag dig, din man, din dotter och er lilla bäbis allt gott. 

Ett djupt andetag, 

en lugn tanke - att ni alla är trygga hos varandra, 

ett leende i ögonen som säger att ni älskar varandra - att just nu finns du här för henne och du tänker stanna, så länge hon vill och behöver dig.