Om BB-vistelser, delad föräldraförsäkring och kvinnors självständighet

Jag tillbringade 6 dygn på BB med Vägröjaren, min förste lille billirubin-guling... Första två dygnen var toppen, sedan var det en enda lång hemlängtan tills vi äntligen fick åka hem. Andra nyblivna föräldrar, trötta nyförlösta mammor och även en hel del pappor, kom och for hem igen och jag och Vägröjaren blev kvar. (Så här i efterhand förstår jag att jag/vi borde fått mer, och framför allt annan hjälp än att bara sitta dag efter dag på BB, men då visste jag ju inte vad jag vet nu.)

Den andre gulingen, Arvtagaren, såg jag till att åka hem tidigt med, resultatet blev att vi blev återinlagda på barnintensiven för solning och sondmatning i en vecka. Där fanns det inga stöddiga pappor som ockuperade TV-rummet, knappt några föräldrar alls, och de som smög runt i korridorerna hade antagligen alla ännu mera anledning att vara oroliga än vad jag hade. Det var ändå mycket ensamt och läskigt att inte ha någon att tala med. Vi blev inlagda rätt sent på kvällen, så inte ens personalen syntes till förrän nästa morgon...

Tredje gången, var jag förberedd med kunskap upp till tänderna. Åkte hem tidigt, Segerväktaren mådde bra (han fick massor med extra mat från flaska!), men jag tog ut mig med en långprommenad tillsammans med de två äldre barnen och var tvungen att åka in till sjukhuset igen för smärtlindring. (Jag kunde knappt stå upp, än mindre gå; från taxin upp till Danderyds kvinnoklinik tog mig 45 minuter, utan att någon frågade om jag behövde hjälp!)

Fjärde gången: Galen förlossningklinik här i Texas, men min mamma och pappa var här och pysslade om mig i fyra veckor. Oh, vilken skillnad det gjorde, jämfört med att klara allting själv som jag gjort de tre tidigare gångerna... Och när de åkte hem kom kvinnor i vår kyrka med mat tre gånger i veckan i ytterligare fyra veckor, även kvinnor jag knappt visste namnet på - en vars make dött veckan innan...

Vi svenska kvinnor är vana vid att klara allting själva, och visst är självständighet bra - jag vill att min lillflicka ska bli självständig! - men så här i efterhand, mitt Höstregn är sex år nu, undrar jag vad som egentligen är viktigt här i livet; är kvinnors självständighet så viktig att den är värd att många kvinnor (och familjer!) går sönder av stress och tok-trötthet.

För en del familjer är det säkert toppen om föräldrarna kan dela precis lika på föräldraförsäkringen, särskilt om det får till resultat att hemarbetet och omsorgen om barnen också delas lika.

För andra familjer är andra varianter bättre, det viktigaste måste vara att barnen får god tillsyn och stabila relationer till sina primära anknytningspersoner och att nyblivna mammor får det stöd de behöver. Graviditet, förlossning och amning får vara hur naturligt som helst - man är i alla fall fullständigt slutkörd den första tiden efter ett barns födelse. Hur länge beror till stor del på hur mycket hjälp man får längs vägen och inte minst hur trygg man känner sig.

How to Kindle/Audible Whisper-Sync... or another way to long Facebook-reply :)

I suggested the use of audiobooks to a mom on the Ambleside Online Facebook group and realized that by now I have acquired quite a lot of experience with the Knicks and knacks of the Whisper Sync system. So, I thought I'd put together a little tutorial... And the only place to save it in plain view was here! :)

Kindle/Audible-Whisper-Sync is great. It does cost a little more, though, than what one would like...

Some things to look out for:

1) Make sure your kindle can do it (my old Paperwhite can't, my fire-kindle can.)

2) If at all possible, use a Kindle with SD-memory card, as the Audible files take a lot of room, even with SD-card I can only have about three Audible books on each Kindle at a time.

3) Make sure you buy the right Kindle/Audible combination. Most classic books come in many different Kindle editions and only one of them will work with the Audible-book. Look out for the little "Whisper-Sync-logo" in the book information. Easiest is to buy the Audible-book as an "add-on" at the same time as you buy the Kindle-book. (You can also look up Kindle books you already own and see if the Add-on-Audible-button will show up.)

4) Some books will have several different Audible-editions as well. Listen to the audio excerpt and choose the reader you like the most, but before you buy, make sure there is a Kindle book connected to that Audible edition! (Most often only one or two of the Audible editions have the Whisper-Sync connection.)

5) Also, check what will be the cheapest: buying the Kindle edition first + adding on the Audible, or buying in the opposite order. Most often the first way is the cheapest, but not always...

6) When you sign up for Audible you have to buy those expensive credits, most of the time the Audible part of the AO books that you buy as a Kindle/Audible combination is less than what the credits are worth, so I save most of them for buying more expensive Audible books that I don't want/need with the Whisper-Sync. But remember Amazon will only let you keep a small number (I think six) credits, so better use them instead of collecting too many and end up losing them...

7) One more thing: The Whisper-Sync cannot be used on a kid account on the Kindle, so you'll have to let the kids in on an adult account. (You might want to disable the "buying without password"-setting on your Kindle, before login your kid in on your own account...) Plain Kindle books or Audible books can be read/listened to on the kid account, but the Whisper Sync won't work. And in my opinion, the Whisper-Sync is what makes Audible awesome for kids with reading problems as it guides the eyes and helps the child see the word at the same time s/he hears it.

HTH

Fick frågan om varför vi började hemskola, och hur det var när vi började.


Vi tog de två äldsta ur dagis när den äldste gått ca 30 månader. (2-4,5 år) och den yngre ca 18 månader (1,5-3år). Vår yngste "funkade" bra på dagis (Vi förstod först senare hur rädd han varit, han blev panikslagen varje gång vi såg hans dagisfröknar på den kommunala lekplatsen.) Den äldre var det "problem" med hela tiden. På det första dagiset gav fröknarna mig en bok att läsa. Jag har glömt titeln, men den handlade om känslomässigt störda barn som blir psykopater. Väldigt uppmuntrande läsning som nybliven mamma till två små pojkar...

Vi bytte bostad och dagis, och fröknarna på det nya dagiset var så imponerade av att han som 3,5-åring kunde läsa, men de klarade inte av att hålla honom sysselsatt och det blev konflikter hela tiden, med andra barn och med fröknarna. Han rymde från dagis lite nu och då. varje dag när jag hämtade honom fick jag stå och prata och försöka förklara/försvara honom för de unga (och outbildade) fröknarna.

BVC sa hela tiden att han var en helt underbar liten pojke, och det var han ju, men de såg aldrig hur otroligt envis han var, att han inte följde tillsägelser utan hela tiden gjorde exakt som han själv ville, att han tog över ledarskapet på dagis om fröknarna verkade handfallna, att han läste flytande och räknade, men inte kunde få på sig ytterkläder utan att hamna i konflikt med någon, att alla instruktioner måste vara verbala...

Så vi tog hem barnen. Första månaderna var kaotiska, jag visste för lite om hur man avskolar och reparerar anknytningen. Men vi kämpade på och hade det rätt ok tills den obligatoriska skolan startade. Vi hoppade över 6-års för den äldste och lät båda barnen börja samtidigti en liten friskola, den äldre i 1:an den yngre i 6-års.
Det hela blev en total katastrof. Lillebror kissade på sig varje dag, så när jag hämtade fick vi alltid börja med att byta till torra kläder och hoppas att vinteroverallen inte var alltför blöt.

Storebror var ofta ensam i ett litet grupprum för att han varit störande i klassrummet, eller så satt han inne hos rektorn (som han tyckte mycket om). Under året listade han ut lösenordet till hennes dator och lärde sig att spela webbaserade datorspel varje gång hon lämnade sitt kontor... För att få komma till rektorn så ofta han ville började han kasta stolar inne i klassrummet, och hamnade ofta i konflikt med en äldre man som var resursperson till ett annat barn i klassen.

När jag hämtade honom sprang han runt i korridorerna och vägrade sätta på sig ytterkläder. Det tog minst 45 minuter att få på båda barnen ytterkläder och komma ut från skolområdet. Så fort vi kommit utom synhåll från skolan och in i den lilla skogsdungen på vägen hem blev båda barnen lugna och glada igen...

Efter någon månad gick skolan med på att testa honom i läsning och matematik och kom fram till att han läste på högstadienivå och räknade som en femteklassare. Anpassningen bestod i att han fick en mattebok för åk5 att jobba med på egen hand, men den hade så små rutor att skriva i så han brydde sig inte om att jobba i den. Läsning tror jag aldrig att han fick någon anpassning för, utan förväntades lära sig bokstäverna med resten av klassen (en 1-2:a med ca 15 olika hemspråk).

Varje morgon fick jag tvinga honom iväg under hot om "polishämtning för barn som uteblir från skolan", han avskydde att gå dit. Och naturligtvis blev det inte bättre av att lillebror inte behövde gå till 6-års under vårterminen. (Jag ledsnade på kissblöta kläder och en liten pojke som blev allt mer deprimerad för varje dag han var i skolan.)

I början av mars fick min man ett erbjudande om utlandsjobb, i slutet av april tog vi barnen ur skolan och de och jag flyttade hem till mina föräldrar långt ute på landet för att få lite lugn och ro innan vi flög över Atlanten i början på juni. Allt med rektorns goda minne, hon förstod att skolan helt enkelt inte hade resurser nog att erbjuda storebror en rimlig skolgång, och lillebror var ju inte formellt skolpliktig.

Så än en gång gick vi igenom en period av avskolning. Denna gång med traumatiserande skolupplevelser i ryggsäcken + förlust av hemmiljön, släktingar och kamrater. Det tog tre månader att få en egen bostad och att få hit våra tillhörigheter. Det var 40 C utomhus hela den tiden och barnen kunde inte just någon engelska. Vi lämnade Stockholm, med dess rika kulturliv och underbara natur och kom till något som kändes som en liten stekhet håla mitt ute i ingenstans på den amerikanska prärien. (Staden vi bor i har ca 250.000 inv. om man räknar alla kranskommunerna, men hade 2010 inget egentligt centrum.)

Varför vi började hemskola? För att vi upplevde att vi inte hade något val, så vida vi inte accepterade att vår två äldsta barn blev "hemmasittare" redan innan de börjat mellanstadiet. Att vara högt begåvad och samtidigt ha npf-problem är inte någon bra kombination i svensk skola...