Jag tillbringade 6 dygn på BB med Vägröjaren, min förste lille billirubin-guling... Första två dygnen var toppen, sedan var det en enda lång hemlängtan tills vi äntligen fick åka hem. Andra nyblivna föräldrar, trötta nyförlösta mammor och även en hel del pappor, kom och for hem igen och jag och Vägröjaren blev kvar. (Så här i efterhand förstår jag att jag/vi borde fått mer, och framför allt annan hjälp än att bara sitta dag efter dag på BB, men då visste jag ju inte vad jag vet nu.)
Den andre gulingen, Arvtagaren, såg jag till att åka hem tidigt med, resultatet blev att vi blev återinlagda på barnintensiven för solning och sondmatning i en vecka. Där fanns det inga stöddiga pappor som ockuperade TV-rummet, knappt några föräldrar alls, och de som smög runt i korridorerna hade antagligen alla ännu mera anledning att vara oroliga än vad jag hade. Det var ändå mycket ensamt och läskigt att inte ha någon att tala med. Vi blev inlagda rätt sent på kvällen, så inte ens personalen syntes till förrän nästa morgon...
Tredje gången, var jag förberedd med kunskap upp till tänderna. Åkte hem tidigt, Segerväktaren mådde bra (han fick massor med extra mat från flaska!), men jag tog ut mig med en långprommenad tillsammans med de två äldre barnen och var tvungen att åka in till sjukhuset igen för smärtlindring. (Jag kunde knappt stå upp, än mindre gå; från taxin upp till Danderyds kvinnoklinik tog mig 45 minuter, utan att någon frågade om jag behövde hjälp!)
Fjärde gången: Galen förlossningklinik här i Texas, men min mamma och pappa var här och pysslade om mig i fyra veckor. Oh, vilken skillnad det gjorde, jämfört med att klara allting själv som jag gjort de tre tidigare gångerna... Och när de åkte hem kom kvinnor i vår kyrka med mat tre gånger i veckan i ytterligare fyra veckor, även kvinnor jag knappt visste namnet på - en vars make dött veckan innan...
Vi svenska kvinnor är vana vid att klara allting själva, och visst är självständighet bra - jag vill att min lillflicka ska bli självständig! - men så här i efterhand, mitt Höstregn är sex år nu, undrar jag vad som egentligen är viktigt här i livet; är kvinnors självständighet så viktig att den är värd att många kvinnor (och familjer!) går sönder av stress och tok-trötthet.
För en del familjer är det säkert toppen om föräldrarna kan dela precis lika på föräldraförsäkringen, särskilt om det får till resultat att hemarbetet och omsorgen om barnen också delas lika.
För andra familjer är andra varianter bättre, det viktigaste måste vara att barnen får god tillsyn och stabila relationer till sina primära anknytningspersoner och att nyblivna mammor får det stöd de behöver. Graviditet, förlossning och amning får vara hur naturligt som helst - man är i alla fall fullständigt slutkörd den första tiden efter ett barns födelse. Hur länge beror till stor del på hur mycket hjälp man får längs vägen och inte minst hur trygg man känner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar