Det här är ytterligare ett Facebook-svar, som blev alldeles för långt för Facebook... Frågeställningen den här gången var ungefär så här: "Varför hemskola? Blir inte barnen isolerade? Hur går det med socialiseringen?!

Vi började efter att vår äldsta son "misslyckats" totalt i svensk skola. Han är det som brukar kallas twice exceptional (2e). Det finns helt enkelt väldigt få skolor som klarar av att hantera barn som fungerar på helt olika nivåer i olika delar av skollivet.

Som sjuåring läste han som en svensk högstadieelev, men förstod förstås inte den relationsdramatik som tonåringar gillar att läsa om. Han räknade som en femteklassare, men hans handstil var ungefär som en femårings, så det fanns inte en chans i världen att han skulle kunna rymma sina stora och klumpiga siffror i de små rutorna som fanns i den mattebok (för åk 5) som han fick av skoan. Han gick ett helt skolår utan någon som helst anpassning annat än att han emellanåt fick sitta ensam i ett litet grupprum - flera timmar åt gången - och göra "ingenting".Ibland fanns där lite papper som han kunde rita på, ibland lyckades han ta med sig en bok att läsa. Lite som Emil i Lönnebergas "snickarbod", fast det fanns inget lås på utsidan av dörren, så någon gång rymde han från skolan och tog tunnelbanan hem - det gillade inte lärarna...

Skolan var väl medveten om hans problem, men det fanns helt enkelt inte resurser att satsa på en enda elev. Under året blev han allt mer utagerande (kastade stolar etc) bara för att "få något att hända". Han blev alltid skickad till rektor, som var jätteschysst och gillade att prata med honom. Så, i hans mening, en rejäl belöning för ett "lyckat" beteende!! Vi kämpade i flera år efteråt med att vända den typen av beteenden till något mer konstruktivt...

Hans twice exceptionalitet består i att han har problem med exekutiva funktioner - enkelt uttryckt: han har svårt att börja och sluta med saker, och han har svårt att motivera sig själv att göra något bara för att någon annan vill det (Typ "skriv de här bokstäverna på den här raden".) De flesta ungar gillar att göra folk till viljes och gör som läraren säger, även om de inte gillar att träna bokstäver, eller vad det nu kan vara som läraren vill. Han gillar också att vara till lags, men det är otroligt, löjligt, enormt mycket svårare för honom att "bara lyda" än det är för hans tre syskon. Han behöver se det logiska behovet av att utföra en handling innan han kan förmå sig själv att göra det. (Det som kallas "strong-willed children" är ju ofta barn som har "a too weak will to do make itself do what they do not like to do".)

Trots att han är väldigt intelligent - "mer än vad som är nyttigt" - så jobbar han ungefär på samma nivå som sina jämnåriga, lite bättre i vissa ämnen, lite sämre i andra. Vissa dagar tar skolarbetet närmare tio timmar - andra dagar kan han göra samma mängd arbete (med bättre resultat) på två timmar! (Han läser och tänker fruktansvärt snabbt när han väl får något gjort.) Men de snabba dagarna följs ofta av några dagars utmattning när han bara sitter och tittar på en vägg. Vi jobbar mycket med "slow and steady"...

Han är för "högfungerande" för att plasta i de allra flesta autism-skolor. Han är inte särskilt autistisk, även om det vid enstaka tillfällen kan verka så för dem som inte känner honom. Samtidigt så märker de allra, allra flesta inte att han har några problem överhuvudtaget (han är t ex extremt ljudkänslig), så när han väl inte orkar mer och får ett utbrott, så blir det ofta stor förvåning hos dem som inte råkat utför det förut. (Numera händer det kanske två gånger per år, det som förut hände varje dag!)

I en vanlig skola skulle han bli efter, få usla betyg och egentligen bara lära sig att han inte duger. Nu har han ett litet gäng kompisar som alla går i vanlig skola (men i "gifted"-klasser) som han umgås med på fritiden, och så jobbar han i sin egen takt här hemma.