Fick frågan om varför vi började hemskola, och hur det var när vi började.


Vi tog de två äldsta ur dagis när den äldste gått ca 30 månader. (2-4,5 år) och den yngre ca 18 månader (1,5-3år). Vår yngste "funkade" bra på dagis (Vi förstod först senare hur rädd han varit, han blev panikslagen varje gång vi såg hans dagisfröknar på den kommunala lekplatsen.) Den äldre var det "problem" med hela tiden. På det första dagiset gav fröknarna mig en bok att läsa. Jag har glömt titeln, men den handlade om känslomässigt störda barn som blir psykopater. Väldigt uppmuntrande läsning som nybliven mamma till två små pojkar...

Vi bytte bostad och dagis, och fröknarna på det nya dagiset var så imponerade av att han som 3,5-åring kunde läsa, men de klarade inte av att hålla honom sysselsatt och det blev konflikter hela tiden, med andra barn och med fröknarna. Han rymde från dagis lite nu och då. varje dag när jag hämtade honom fick jag stå och prata och försöka förklara/försvara honom för de unga (och outbildade) fröknarna.

BVC sa hela tiden att han var en helt underbar liten pojke, och det var han ju, men de såg aldrig hur otroligt envis han var, att han inte följde tillsägelser utan hela tiden gjorde exakt som han själv ville, att han tog över ledarskapet på dagis om fröknarna verkade handfallna, att han läste flytande och räknade, men inte kunde få på sig ytterkläder utan att hamna i konflikt med någon, att alla instruktioner måste vara verbala...

Så vi tog hem barnen. Första månaderna var kaotiska, jag visste för lite om hur man avskolar och reparerar anknytningen. Men vi kämpade på och hade det rätt ok tills den obligatoriska skolan startade. Vi hoppade över 6-års för den äldste och lät båda barnen börja samtidigti en liten friskola, den äldre i 1:an den yngre i 6-års.
Det hela blev en total katastrof. Lillebror kissade på sig varje dag, så när jag hämtade fick vi alltid börja med att byta till torra kläder och hoppas att vinteroverallen inte var alltför blöt.

Storebror var ofta ensam i ett litet grupprum för att han varit störande i klassrummet, eller så satt han inne hos rektorn (som han tyckte mycket om). Under året listade han ut lösenordet till hennes dator och lärde sig att spela webbaserade datorspel varje gång hon lämnade sitt kontor... För att få komma till rektorn så ofta han ville började han kasta stolar inne i klassrummet, och hamnade ofta i konflikt med en äldre man som var resursperson till ett annat barn i klassen.

När jag hämtade honom sprang han runt i korridorerna och vägrade sätta på sig ytterkläder. Det tog minst 45 minuter att få på båda barnen ytterkläder och komma ut från skolområdet. Så fort vi kommit utom synhåll från skolan och in i den lilla skogsdungen på vägen hem blev båda barnen lugna och glada igen...

Efter någon månad gick skolan med på att testa honom i läsning och matematik och kom fram till att han läste på högstadienivå och räknade som en femteklassare. Anpassningen bestod i att han fick en mattebok för åk5 att jobba med på egen hand, men den hade så små rutor att skriva i så han brydde sig inte om att jobba i den. Läsning tror jag aldrig att han fick någon anpassning för, utan förväntades lära sig bokstäverna med resten av klassen (en 1-2:a med ca 15 olika hemspråk).

Varje morgon fick jag tvinga honom iväg under hot om "polishämtning för barn som uteblir från skolan", han avskydde att gå dit. Och naturligtvis blev det inte bättre av att lillebror inte behövde gå till 6-års under vårterminen. (Jag ledsnade på kissblöta kläder och en liten pojke som blev allt mer deprimerad för varje dag han var i skolan.)

I början av mars fick min man ett erbjudande om utlandsjobb, i slutet av april tog vi barnen ur skolan och de och jag flyttade hem till mina föräldrar långt ute på landet för att få lite lugn och ro innan vi flög över Atlanten i början på juni. Allt med rektorns goda minne, hon förstod att skolan helt enkelt inte hade resurser nog att erbjuda storebror en rimlig skolgång, och lillebror var ju inte formellt skolpliktig.

Så än en gång gick vi igenom en period av avskolning. Denna gång med traumatiserande skolupplevelser i ryggsäcken + förlust av hemmiljön, släktingar och kamrater. Det tog tre månader att få en egen bostad och att få hit våra tillhörigheter. Det var 40 C utomhus hela den tiden och barnen kunde inte just någon engelska. Vi lämnade Stockholm, med dess rika kulturliv och underbara natur och kom till något som kändes som en liten stekhet håla mitt ute i ingenstans på den amerikanska prärien. (Staden vi bor i har ca 250.000 inv. om man räknar alla kranskommunerna, men hade 2010 inget egentligt centrum.)

Varför vi började hemskola? För att vi upplevde att vi inte hade något val, så vida vi inte accepterade att vår två äldsta barn blev "hemmasittare" redan innan de börjat mellanstadiet. Att vara högt begåvad och samtidigt ha npf-problem är inte någon bra kombination i svensk skola...