Jag bor sedan tio år i Central Texas. Vi har suttit i karantän sedan sportlovet slutade i början av mars. Det finns viss, begränsad smittspridning i samhället enligt myndigheterna, men i vår county/stad (stor som Uppsala kommun ungefär) har bara en person dött, åtta vårdas på sjukhus varav fyra får intensivvård.
Många, många har förlorat jobben och antaligen sina bostäder också fast inga avhysningar kommer att ske förrän i juli, säger man. Folk här har i allmänhet inga ekonomiska marginaler (undantaget ett mindre antal riktigt rika förstås). De stödpengar man talat om räcker till mat för en tvåbarnsfamilj i ungefär tre månader, om man snålar riktigt ordentligt.
Att handla mat har blivit ett helt företag. Affärerna håller koll på hur många kunder som släpps in i taget. De flesta varor är begränsade till två/kund oavsett hur stor familjen är. Så en större familj måste handla ofta. Toalettpapper går inte att uppbringa annat än i jättestora rullar i 12-packlådor, typ. Min man och jag har varit inne i affären var sin gång, i övrigt beställer vi online, kör till butiken och får kassarna inlastade i bakluckan med minimal kontakt med personalen.
Just nu gäller "lock down" för alla sorters skolor och dagis till och med 21 april, men ingen tror egentligen att skolorna kommer att öppna mer det här läsåret, möjligen till skolavslutningen för dem som tar studenten. Föräldrar som arbetar hemifrån får lov att hjälpa till med de skoluppgifter som heroiska lärare skickar ut varje morgon. De barn vars föräldrar fortfarande jobbar utanför hemmet får klara sig själva, eller vara med mor-/farföräldrar.
I vår normalt sett välbeställda bekantskapskrets har isoleringen triggat en tonåring till självmordsförsök, hitintills... Vår egen familj har inte träffat några bekanta på över fyra veckor. Just nu är vi extra glada över att vi inte har bara ett barn. Våra barn kan ju leka med varandra.
Frågan är hur länge civilsamhället överhuvudtaget kan fortsätta att fungera när en stor del vuxna inte kan jobba och tjäna pengar. Och vad händer sedan, när politikerna inser att det inte går att hålla folk instängda längre. Det kommer att fattas oerhört många arbetstillfällen, och dessutom kommer nästan ingen att vara immun mot Covid-19, så risken är stor att sjukhusen kommer att bli överfulla två veckor efter att karantänen upphävs. Visst är det bra att vi undsluppit massor av sjukdom och död, men det känns som om vi sitter i karantän för att de är sjuka i New York, fyra flygtimmar bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar