Ifjol hittade vi en jättegran bara någon dag före jul, släpade hem den med visst besvär och hade nog aldrig lyckats få upp den i lodrät ställning utan hjälp av vänliga och starka släktingar som var på besök. I år var det tji på julgranar, ja det vill säga det fanns förstås gott om dem strax efter Thanksgiving i slutet av november, men nu, när vi faktiskt närmar oss både jul och julgransdags, var de slut sedan en dryg vecka... Vad göra? Min käre make och Arvtagaren finkammade alla tänkbara granköparställen och kom slutligen till slutsatsen att det enda som återstod var att köpa plastgran!
Plastgran!?! Vägröjaren och jag lät nog lika misstänksamma när de kom hem med en 7 1/2 fot hög mörkgrön vägruska, men den var i varje fall grön och utan lampor, många plastgranar här är vita eller röda eller blå... och de flesta har små, små flerfärgade och ofta blinkande lampor.
Den hulde brödvinnaren förklarade för Vägröjaren att det var en mycket naturlig gran. Helt och hållet gjord av naturlig olja, som bildats under hoppressning av helt naturliga dinosaurier, så man skulle kunna säga, sa min käre make, att vi har en helt naturlig dinosaurie-gran...
Höstregn förhöll sig lätt avvaktande till det hela, först när jag tog upp henne i famnen och själv klappade granen på grenspetsarna vågade hon röra vid den, försiktigt, försiktigt och hela tiden beredd att ta till flykten i fall det gröna monstret skulle göra något utfall.
Hon bekräftade det jag själv alltid trott - att plastgranar i första hand är tänkta som rekvisita i Jurassic Park.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar