Om varför en del barn beter sig illa i klassrummet...

Jag fick frågan på fb varför vår Vägvisare började med mobbing och utagerande beteende när han gick i skolan. Om det var för att "ge igen" eller för att undvika att själv bli ett offer. Här kommer mitt svar:


Han "såg och lärde" hur man kunde uppföra sig i skolan för att få slippa klassrummet (där han var understimulerad och uttråkad till döds) och i stället få gå till rektorn för att hon skulle "tala honom till rätta" och sedan fick han sitta hos henne, bekväm kontorsstol (med snurr!), ritpapper och penna och en trevlig vuxen att småprata med. De gillade varandra verkligen, och hade tydligen många spännande samtal om allt mellan himmel och jord. Problemet var att "biljetten" till rektor var att bete sig riktigt illa i klassrummet...

Ibland blev han satt i en liten skrubb med neddragna persienner, där han fick sitta "i lugn och ro" = ensam, hela eftermiddagarna för att hans fröken inte kunde få honom att göra något vettigt i klassrummet. (Han räknade på åk 5 nivå och läste på högstadienivå när han började åk 1..., så han tyckte att det var ganska tråkigt att lyssna när hon pratade om bokstäver och siffror med resten av klassen...) Han mobbade och utagerade mest bara för att "få något spännande att hända", han valde liksom inget "offer" för sina attacker, utan tog den som råkade stå närmast - det var snabbaste sättet att komma ut ur klassrummet! Vi var med honom ibland (jag och min man) då satt han förstås hyfsat still på sin plats, men han gjorde i princip inget skolarbete alls under hela året som han gick i 1:an.

"Utagerandet" är som sagt mycket bättre (om än inte helt bra) idag, men fortfarande har han extremt svårt att sätta igång och göra sitt skolarbete, han har exekutiva funktioner i nivå med en liten kackerlacka! Jag överdriver förstås en del, men eftersom jag nu är hans "lärare" så är det jag som har ansvaret att hjälpa honom att träna upp det som slogs sönder under det skolåret. Vi hade gjort en del "skola" hemma efter att vi upptäckt att han försökte lära sig läsa vid 3 1/2  års ålder. Inte särskilt märkvärdigt, läst spännande böcker och övat att skriva bokstäverna åt rätt håll, typ. Men vi var alltid noga med att han skulle vara fokuserad hela lektionen (max 10 minuter). Den vanan bröts ordentligt under skolåret och det är en lååång väg tillbaka, tyvärr.

Till Lotta Edholm, fp

Lotta Edholm har publicerat ett nytt blogg-inlägg angående skolplikt, hemundervisning och barn som förvägras utbildning. Läs hennes blogg här: Värna alla barns rätt att gå i skolan.

Här nedan finns min kommentar på hennes inlägg.

Det finns säkert barn i Stockholm som undanhålls undervisning. Stockholm är en stor stad med många kulturer, och många svåra livsöden, så även om jag önskar att så inte var fallet, så är det inte otroligt att det finns barn som hålls hemma mot sin vilja. De barnen och deras föräldrar behöver förstås samhällets hjälp i första hand, inte samhällets fördömande, som oftast bara låser positionerna. Om detta vet du säkert mer än jag…

Vad jag vet är att det fanns barn i Stockholm som for illa i skolan och därför bad om att få bli hemundervisade. De barnen bor idag utomlands, tyvärr något mer isolerade än vad de var i Sverige… Det tar ju några år att lära sig ett nytt språk, skaffa sig nya vänner, hitta information om idrottslag och sångkörer och helt enkelt komma in i en ny kultur. Eller snarare att lära sig att leva i ”the third culture”[1].

Våra barn hade mått allra bäst av att bli hemskolade i Stockholm där vi hade ett rikt socialt och kulturellt liv och där vi föräldrar var väl etablerade i samhälls- och yrkeslivet. Vi och barnen har det fortfarande väldigt bra. Vi är lyckligt lottade med hög utbildning gångbar i internationella sammanhang. (Tack svenska staten för gratis utbildning, tyvärr betalar vi inte längre tillbaka i form av skatt.) Men det måste finnas sätt att ta hand om de barn du beskriver utan att utsätta andra barn (våra) för det övergrepp det är att tvingas i exil – om än frivillig sådan. Våra barn längtar ibland hem till Sverige – men inte till skolan!

Vad kan du, som liberal politiker, göra för att hjälpa dem och andra ”twice exceptional”[2]-barn? Mer än att säga att Sverige har världens bästa skola och att de därför naturligtvis kommer att trivas bara de försöker – både du och jag vet att det inte är hela sanningen och jag tycker att mina barn förtjänar ett bättre svar än så. Det var de som for illa i skolan, inte du och jag.

Anledningarna till varför en familj önskar hemundervisa är naturligtvis lika mångfacetterade som för alla andra personliga livsval, men vi som av olika skäl valt det här sättet att ordna våra barns utbildning förtjänar också mer än guilt by association. Jag skulle önska att du vågade möta några hemskolande familjer och deras barn. Och vad gäller de flickor du beskriver i ditt inlägg, skulle jag önska att man lyssnade på flickornas egen åsikt i frågan och började därifrån. Väldigt få föräldrar vill något annat än det allra bästa för sina barn. Sedan kan kulturella skillnader göra att man behöver hjälp att se hur detta ”allra bästa” kan gestaltas i det svenska samhället, med respekt för barnet och dess familj.

[1] Den ”blandkultur” som barn utvecklar av att leva i spänningsfältet mellan föräldrarnas ursprungskultur och majoritetskulturen i det land där de bor.
[2] Ett barn med mycket hög intelligens och samtidigt funktionshinder. Dessa barn far ofta väldigt illa i skolmiljön. Många sk hemmasittare (skolvägrare) tillhör den här gruppen.

Livet med pojkar

Jag hjälpte nyss Johannes att ta av bakhjulet från hans cykel. Ett hopprep hade fastnat i kedjan när de försökte använda cykeln som en hiss. Inte förrän jag kom in började jag undra: Hur i all sin dar fick de upp cykeln i klätterställningen?

Åska

Åskar är ute och går igen. Men inte så hårt att vädertjänsten brytt sig om att varna. Ändå ligger Segerväktaren och gnyr i sin lilla säng, rädd för åskan, rädd för mörkret, rädd för det starka ljuset som lyser upp hans lilla sovrum i en bråkdel av en sekund. Det hjälper inte hur många gånger jag säger honom att allt är lugnt, att det inte blir någon tornado i natt, att blixten inte kan ta honom när han ligger i sin säng inne i huset.

Det enda som hjälper är att bli upplyft, buren genom det mörka huset och nedstoppad i den stora sängen i det stora sovrummet. Som om den sängen och det rummet vore stora nog att skydda mot de elektriska urladdningarna...

Fast det har förstås inget alls med sängen och rummet att göra. Det är mamma-lukten i kudden och pappa-värmen under täcket som gör hela skillnaden, åtminstone för den som är fyra, snart fem, år!