Till Lotta Edholm, fp

Lotta Edholm har publicerat ett nytt blogg-inlägg angående skolplikt, hemundervisning och barn som förvägras utbildning. Läs hennes blogg här: Värna alla barns rätt att gå i skolan.

Här nedan finns min kommentar på hennes inlägg.

Det finns säkert barn i Stockholm som undanhålls undervisning. Stockholm är en stor stad med många kulturer, och många svåra livsöden, så även om jag önskar att så inte var fallet, så är det inte otroligt att det finns barn som hålls hemma mot sin vilja. De barnen och deras föräldrar behöver förstås samhällets hjälp i första hand, inte samhällets fördömande, som oftast bara låser positionerna. Om detta vet du säkert mer än jag…

Vad jag vet är att det fanns barn i Stockholm som for illa i skolan och därför bad om att få bli hemundervisade. De barnen bor idag utomlands, tyvärr något mer isolerade än vad de var i Sverige… Det tar ju några år att lära sig ett nytt språk, skaffa sig nya vänner, hitta information om idrottslag och sångkörer och helt enkelt komma in i en ny kultur. Eller snarare att lära sig att leva i ”the third culture”[1].

Våra barn hade mått allra bäst av att bli hemskolade i Stockholm där vi hade ett rikt socialt och kulturellt liv och där vi föräldrar var väl etablerade i samhälls- och yrkeslivet. Vi och barnen har det fortfarande väldigt bra. Vi är lyckligt lottade med hög utbildning gångbar i internationella sammanhang. (Tack svenska staten för gratis utbildning, tyvärr betalar vi inte längre tillbaka i form av skatt.) Men det måste finnas sätt att ta hand om de barn du beskriver utan att utsätta andra barn (våra) för det övergrepp det är att tvingas i exil – om än frivillig sådan. Våra barn längtar ibland hem till Sverige – men inte till skolan!

Vad kan du, som liberal politiker, göra för att hjälpa dem och andra ”twice exceptional”[2]-barn? Mer än att säga att Sverige har världens bästa skola och att de därför naturligtvis kommer att trivas bara de försöker – både du och jag vet att det inte är hela sanningen och jag tycker att mina barn förtjänar ett bättre svar än så. Det var de som for illa i skolan, inte du och jag.

Anledningarna till varför en familj önskar hemundervisa är naturligtvis lika mångfacetterade som för alla andra personliga livsval, men vi som av olika skäl valt det här sättet att ordna våra barns utbildning förtjänar också mer än guilt by association. Jag skulle önska att du vågade möta några hemskolande familjer och deras barn. Och vad gäller de flickor du beskriver i ditt inlägg, skulle jag önska att man lyssnade på flickornas egen åsikt i frågan och började därifrån. Väldigt få föräldrar vill något annat än det allra bästa för sina barn. Sedan kan kulturella skillnader göra att man behöver hjälp att se hur detta ”allra bästa” kan gestaltas i det svenska samhället, med respekt för barnet och dess familj.

[1] Den ”blandkultur” som barn utvecklar av att leva i spänningsfältet mellan föräldrarnas ursprungskultur och majoritetskulturen i det land där de bor.
[2] Ett barn med mycket hög intelligens och samtidigt funktionshinder. Dessa barn far ofta väldigt illa i skolmiljön. Många sk hemmasittare (skolvägrare) tillhör den här gruppen.