Åskar är ute och går igen. Men inte så hårt att vädertjänsten brytt sig om att varna. Ändå ligger Segerväktaren och gnyr i sin lilla säng, rädd för åskan, rädd för mörkret, rädd för det starka ljuset som lyser upp hans lilla sovrum i en bråkdel av en sekund. Det hjälper inte hur många gånger jag säger honom att allt är lugnt, att det inte blir någon tornado i natt, att blixten inte kan ta honom när han ligger i sin säng inne i huset.
Det enda som hjälper är att bli upplyft, buren genom det mörka huset och nedstoppad i den stora sängen i det stora sovrummet. Som om den sängen och det rummet vore stora nog att skydda mot de elektriska urladdningarna...
Fast det har förstås inget alls med sängen och rummet att göra. Det är mamma-lukten i kudden och pappa-värmen under täcket som gör hela skillnaden, åtminstone för den som är fyra, snart fem, år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar