Om att vara ekonomiskt oberoende när man är hemma med barn

Frågan kom upp på facebook om hur man gör för att bli ekonomiskt oberoende vad gäller pensionssparande när man är hemma med barn. Min kommentar blev som vanligt för lång, så den kommer här i stället:

Jag tror inte att vår familj kommer att kunna kombinera att vara hemma med barnen och samtidigt arbeta nog för att ge oss båda ekonomiskt oberoende i form av intjänad pension. Det är en anledning till att vi har gemensam ekonomi; på alla viktiga ställen står båda namnen. Min man kommer antagligen att få en hyfsad pension, eftersom han jobbat med bra lön medan jag varit mycket hemma utan föräldrapenning.

För att kompensera mig om han skulle dö "i förtid" så har han en livförsäkring. Vi borde också ha en livförsäkring för mig, eftersom han inte kommer att kunna arbeta på samma sätt som han gör - han reser minst 25% av varje månad - om jag dör. Det har vi inte, men vi har en ekonomisk marginal som gör att han kan vara hemma åtminstone ett år om något sådant skulle ske. Det ger honom tid att skola in barnen etc.

Jag är med andra ord inte alls ekonomiskt oberoende, och när jag är som argast och tycker att han är dum, så kan jag förstås tycka att det också är dumt, men när adrenalinnivån går ner och min hjärna kvicknar till, så inser jag att det är ett ganska bra system vi har. Vi är ömsesidigt beroende av varandra för att klara att ta hand om våra barn. Ingen av oss kan säga "nu räcker det, nu går jag" utan att det får enorma konsekvenser för hela familjen, även rent ekonomiskt.

"Kvinnofälla"? Ja, visst, men också ett starkt ekonomiskt incitament till att arbeta igenom konflikter och mogna som människor i parrelationen. Lätt? Nä, inte alls, men för oss är det värt det. Måste jag lita helt på honom för att inte bli galen av oro? Ja, naturligtvis, men det blir allt lättare allt eftersom åren går. Efter 13 års äktenskap är vi sammanvuxna på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara 5-6 år sedan (då jag fortfarande var relativt självständig ekonomiskt sett...).

När det sedan blir dags för pension, om si så där 20-30 år, så kommer vi dels att ha hans intjänade pension, vad nu den kan vara värd och dels våra egna sparade (och placerade eller fasta) tillgångar. Våra orangea kuvert lovar just nu inte något pensionsliv i sus och dus direkt, och kommer kanske inte någonsin att göra det. Men förhoppningsvis räcker det vi själva sparat på olika sätt, för att ge oss en dräglig tillvaro. Men först ska vi klara av ytterligare 15-20 år av egna barn och våra föräldrars ålderdom, innan det är dags för oss själva att "gå i pension".

Min mamma, som är 71 år,  har jobbat en stor del av höstterminen som gymnasielärare, för att det är kul, för att hon behövs som lärare och för att hon behöver pengarna (inte bara för egen räkning - mina föräldrar har många nya "barn" från olika delar av världen, och som alltid så kostar barn, om så bara att de behöver bli hembjudna på middag emellanåt...) Det troligaste är att det blir något liknande för min del. Flera av de yrken jag behärskar går att utöva långt upp i åren om jag får ha hälsan och ser till att jag håller mig ajour med utvecklingen. Där ligger den stora pensions-utmaningen för mig just nu, att inte bara fastna i småbarnsliv, utan samtidigt se till att jag håller de små grå i trim och motionerar både kropp, fingrar och öron. (För er som inte vet är jag kantor och lärare i rytmik och musikteori.) Det är antagligen långt viktigare för min framtida möjlighet att försörja mig själv, än att vi flyttar pensionspoäng emellan oss eller hittar den perfekta pensionsfonden.

Sist och slutligen så är det så att min oro inte lägger en aln till min livslängd, hur mycket jag än försöker, och fåglarna hittar frön på marken utan att de sått eller skördat och blommorna är klädda bättre än kung Salomon. Jag kan välja att oroa mig till döds eller att göra det bästa av varje situation och sedan leva i trygg förvissning om att det på något vis kommer att räcka, precis som det gjort hitintills.