Min kommentar på en fb-post om utvisningen av illegala immigranter vars barn bott hela sitt liv i Sverige.
Det
som ändrar allt är när man mött barnet och sett att det inte är en
märklig sorts siffra i ett system utan just, precis och bara, ett barn, som de
älskade lymlar jag nyss serverat frukost... När man sett skräcken i
föräldrarnas ögon och någonstans djupt inom
sig själv anar att den fasa man hör där längst in ändå bara är ett
svagt eko av vad de vet och själva har upplevt...
Sedan finns förstås
den rationella tillvaron med flyktingpolitik och prejudicerande beslut
och allt vad där är, men om man inte klarar av att vara både empatisk och
rationell samtidigt så är man inte vuxen uppgiften att besluta om andra
människors liv. Ett litet barn kan bara ha en känsla i taget, som vuxna
är vi skyldiga oss själva och varandra att inte låta en känsla tränga ut
den andra, allt för att kunna behålla vår mänsklighet.
Ja, det gör mer
ont och är tyngre än att bara rent rationellt förhålla sig saklig (eller
svämma över i emotioner), men det är enda sättet att inte glömma att en
människa alltid är en människa och aldrig kan eller ska reduceras till
något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar