Debattartikeln på Skolvärlden.se följdes av en debatt på Skolvärldens Facebooksida. Där skrevs bland annat så här:

"Ta efter Finland här. Ingen skolplikt men däremot läroplikt. Bättre resultat i Finland enligt Pisa undersökning. Nu när eleverna skall tillbaka till skolan är det ändå föräldrarna som bestämmer om dom skall ha barnen hemma eller i skolan. Även om regeringen öppnar skolan i Corona tider, 15 maj så är det upp till föräldrarna om dom släpper sina barn till skolan. Man har helt annan frihet som förälder i Finland. Man behöver inte vara rädd att barnen tar smitta hem och kanske i värsta fall blir utan förälder efter Corona. Det är tomma ord i Sverige att man tänker på barnens bästa! Skitsnack!"

"Väldigt okunnigt resonerat. Det finns enorma risker med att ge föräldrar den makt du beskriver. För många barn är skolan den enda tryggheten och det ska inte vara möjligt för en förälder att välja bort den. I de fall skolan inte fungerar för en elev måste fokus ligga på att lösa det problemet. Till det krävs resurser. Vi ska inte bara ge upp och konstatera att skolan inte är för alla. Det är ett enormt svek mot barnen."


Mitt svar, som vanligt allför lång, kommer här:

Det finns inte en hemskolare värd namnet, som inte tycker att samhället bör utöva viss tillsyn över hemskolande familjer; en del barn far illa i sina egna hem. Men en del barn far också illa i skolmiljön! När det är skolmiljön som ställer till svårigheter har man som förälder väldigt små möjligheter att komma tillrätta med problemen.

Det finns också barn som kanhända trivs i skolan, men som faktiskt inte lär sig särskilt mycket där. Oftast beror det på att man inte tillhör de "50%" som debattartikeln talar om - skolan är för lätt eller för svår.

Hemskolade barn måste i de flesta länder redovisa, genom tester eller portföljer, hur mycket de lärt sig varje termin. De som inte lärt sig tillräckligt mycket under året får vackert finna sig i att den som utövar kontrollen (oftast en lärare i det allmänna skolväsendet) bestämmer en åtgärdsplan för eleven - mer aktiv hemskolning med specifika läromedel eller till och med att eleven måste börja i allmän skola. Om den tillsynsansvarige misstänker eller upptäcker brister inte bara i barnets kunskaper utan också i omvårdnaden görs en orosanmälan till socialtjänsten.

För de barn i allmän skola som har svag kunskapsutveckling kan en individuell studieplan upprättas, men om det inte hjälper, så är svenska barn ändå tvungna att uppfylla sin skolplikt och sitta av lektionerna i klassrummet. Om problemet är att barnet är högbegåvat finns i Sverige ofta inget annat alternativ än att flytta upp barnet en årskurs, vilket ju bara är en temporär lösning.

Långt ifrån alla föräldrar är beredda att ta det ansvar som hemskolning innebär. Men det finns familjer som är beredda att ställa om sitt vardagsliv och sin familjeekonomi så att barnet har tillgång till en förälder hela dagen, och som dessutom är beredda att lägga både tid och energi på att finna läromedel och andra inlärningsmöjligheter som passar barnet, både i mötet med människor ute i samhället och via distansutbildare.

Varför måste vi i Sverige alltid utgå från att det är farligt för barnen att vara med sina föräldrar? Hemskolning kräver i de flesta länder någon typ av anmälan och/eller tillståndsprövning. Det ger myndigheterna information om vilka barn vars skolgång och hemmiljö behöver särskild tillsyn. Varför inte låta de föräldrar som vill ta ansvar för sina barns skolgång faktiskt få möjlighet att göra det? Självklart behövs tillsyn och utvärdering, men det behövs ju i den vanliga skolmiljön också!