Om att vara ekonomiskt oberoende när man är hemma med barn

Frågan kom upp på facebook om hur man gör för att bli ekonomiskt oberoende vad gäller pensionssparande när man är hemma med barn. Min kommentar blev som vanligt för lång, så den kommer här i stället:

Jag tror inte att vår familj kommer att kunna kombinera att vara hemma med barnen och samtidigt arbeta nog för att ge oss båda ekonomiskt oberoende i form av intjänad pension. Det är en anledning till att vi har gemensam ekonomi; på alla viktiga ställen står båda namnen. Min man kommer antagligen att få en hyfsad pension, eftersom han jobbat med bra lön medan jag varit mycket hemma utan föräldrapenning.

För att kompensera mig om han skulle dö "i förtid" så har han en livförsäkring. Vi borde också ha en livförsäkring för mig, eftersom han inte kommer att kunna arbeta på samma sätt som han gör - han reser minst 25% av varje månad - om jag dör. Det har vi inte, men vi har en ekonomisk marginal som gör att han kan vara hemma åtminstone ett år om något sådant skulle ske. Det ger honom tid att skola in barnen etc.

Jag är med andra ord inte alls ekonomiskt oberoende, och när jag är som argast och tycker att han är dum, så kan jag förstås tycka att det också är dumt, men när adrenalinnivån går ner och min hjärna kvicknar till, så inser jag att det är ett ganska bra system vi har. Vi är ömsesidigt beroende av varandra för att klara att ta hand om våra barn. Ingen av oss kan säga "nu räcker det, nu går jag" utan att det får enorma konsekvenser för hela familjen, även rent ekonomiskt.

"Kvinnofälla"? Ja, visst, men också ett starkt ekonomiskt incitament till att arbeta igenom konflikter och mogna som människor i parrelationen. Lätt? Nä, inte alls, men för oss är det värt det. Måste jag lita helt på honom för att inte bli galen av oro? Ja, naturligtvis, men det blir allt lättare allt eftersom åren går. Efter 13 års äktenskap är vi sammanvuxna på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara 5-6 år sedan (då jag fortfarande var relativt självständig ekonomiskt sett...).

När det sedan blir dags för pension, om si så där 20-30 år, så kommer vi dels att ha hans intjänade pension, vad nu den kan vara värd och dels våra egna sparade (och placerade eller fasta) tillgångar. Våra orangea kuvert lovar just nu inte något pensionsliv i sus och dus direkt, och kommer kanske inte någonsin att göra det. Men förhoppningsvis räcker det vi själva sparat på olika sätt, för att ge oss en dräglig tillvaro. Men först ska vi klara av ytterligare 15-20 år av egna barn och våra föräldrars ålderdom, innan det är dags för oss själva att "gå i pension".

Min mamma, som är 71 år,  har jobbat en stor del av höstterminen som gymnasielärare, för att det är kul, för att hon behövs som lärare och för att hon behöver pengarna (inte bara för egen räkning - mina föräldrar har många nya "barn" från olika delar av världen, och som alltid så kostar barn, om så bara att de behöver bli hembjudna på middag emellanåt...) Det troligaste är att det blir något liknande för min del. Flera av de yrken jag behärskar går att utöva långt upp i åren om jag får ha hälsan och ser till att jag håller mig ajour med utvecklingen. Där ligger den stora pensions-utmaningen för mig just nu, att inte bara fastna i småbarnsliv, utan samtidigt se till att jag håller de små grå i trim och motionerar både kropp, fingrar och öron. (För er som inte vet är jag kantor och lärare i rytmik och musikteori.) Det är antagligen långt viktigare för min framtida möjlighet att försörja mig själv, än att vi flyttar pensionspoäng emellan oss eller hittar den perfekta pensionsfonden.

Sist och slutligen så är det så att min oro inte lägger en aln till min livslängd, hur mycket jag än försöker, och fåglarna hittar frön på marken utan att de sått eller skördat och blommorna är klädda bättre än kung Salomon. Jag kan välja att oroa mig till döds eller att göra det bästa av varje situation och sedan leva i trygg förvissning om att det på något vis kommer att räcka, precis som det gjort hitintills.

Om att behålla medmänskligheten i flyktingpolitken

Min kommentar på en fb-post om utvisningen av illegala immigranter vars barn bott hela sitt liv i Sverige.

Det som ändrar allt är när man mött barnet och sett att det inte är en märklig sorts siffra i ett system utan just, precis och bara, ett barn, som de älskade lymlar jag nyss serverat frukost... När man sett skräcken i föräldrarnas ögon och någonstans djupt inom sig själv anar att den fasa man hör där längst in ändå bara är ett svagt eko av vad de vet och själva har upplevt... 

Sedan finns förstås den rationella tillvaron med flyktingpolitik och prejudicerande beslut och allt vad där är, men om man inte klarar av att vara både empatisk och rationell samtidigt så är man inte vuxen uppgiften att besluta om andra människors liv. Ett litet barn kan bara ha en känsla i taget, som vuxna är vi skyldiga oss själva och varandra att inte låta en känsla tränga ut den andra, allt för att kunna behålla vår mänsklighet. 

Ja, det gör mer ont och är tyngre än att bara rent rationellt förhålla sig saklig (eller svämma över i emotioner), men det är enda sättet att inte glömma att en människa alltid är en människa och aldrig kan eller ska reduceras till något annat.

Om vår hemskola

 Ett försök att svara på en kommentar :)

Vi försöker följa Charlotte Masons idéer, med hjälp av Ambleside Online, som är en läroplan skapat av en grupp föräldrar enligt CM:s egna kursplander för det skolnätverk hon skapade i början av förra seklet. (Hon är ungefär samtida med Montessori, Dalcroze, Freinet mfl reformpedagoger.) Det är egentligen ingen läroplan i svensk mening, utan snarare en läslista med tydliga idéer på hur man arbetar med barnen, eller snarare hur man låter dem arbeta. :) Det finns också ett helt nätverk med föräldrar som använder materialet i större eller mindre utsträckning, som hjälper varandra med olika bekymmer att implementera 100 år gamla pedagogiska ideér in i den kultur vi lever i idag.

Jag har lagt ut lite för mycket detta läsår för barnen att läsa, och nu i mitten av vårterminen börjar det straffa sig. Det är dock lite krångligt eftersom jag vill hålla dem i takt med både svenska och amerikanska standarder... och vad gäller engelska språket så ligger de ju med nödvändighet "efter" jämfört med deras jämnåriga här i Texas, så vi försöker jobba ikapp särskilt stavning och ordförråd. Gör vi allt på vår lista så tar det ca 4,5 timmar, men då ingår en hel del estetiska aktiviteter som musiklyssning, teckning och pianoövning.

För det mesta gör vi kanske 80% av min ambition, men det är ok. De lär sig tillräckligt mycket och jag försöker variera vilka saker som blir gjorda under veckan och vilka vi hoppar över, så att det blir en bra blandning i det stora hela. Det är inget stort problem att de är i olika åldrar, frånsett att vår näst yngsta (4,5 år) fortfarande inte börjat skolan, utan tycker att hans bröder borde leka med honom hela dagarna. Att hålla honom sysselsatt är nog det svåraste just nu. Det kommer att bli lättare i takt med att hans förmåga att hålla på med en och samma sak en längre stund ökar med åren. (Fast då kommer vi ju att ha ett nytt förskolebarn, men å andra sidan är de två äldsta ännu mer självgående då och jag kommer bara ha en i lågstadiet.)

Den stora skillnaden mot att arbeta som lärare - jag har arbetat som musiklärare på lågstadiet, mellanstadiet, folkhögskola och musikhögskola - är att jag nästan inte alls "undervisar" mina barn, jag läser högt för dem, jag lyssnar på deras redovisningar, jag läser diktamen för dem och förklarar världshistoriska sammanhang, men det är nog inte så mycket som de tycker att *jag* lärt dem. De tycker att de lärt sig själva genom att läsa böcker. Min uppgift är att hitta bra böcker, fråga bra frågor (så öppna och ickeledande som barnet bara förmår att svara på, helst bara "berätta!") och på det stora hela försöka hjälpa dem att skapa studievanor.

Det går förstås si så där, men det går helt klart bättre än när pojkarna gick i vanlig skola i Sverige. Mest beror det på att här hemma får de vara i den ålder de är: Läsa böcker på hög språklig och kunskapsmässig nivå samtidigt som de leker med lego och bilar flera timmar varje dag. I vanlig skola skulle de vara tvungna att välja endera. Antingen sitta av flera timmar om dagen i tristess i de klassrum som motsvarar deras fysiska ålder, eller också läsa flera ämnen med äldre klasser och drunkna i högstadiets arbetsbörda och relationsdramatik, vilket de inte alls är redo för - de har knappt ens kommit så långt som till att tjejer är "dumma" och har säkerligen minst tre-fyra år kvar innan det motsatta könet blir intressant. (Vilket är helt ok, de är ju bara 9,5 resp 11 år!)

Yttre motivation eller inre motivation?

Jag berättade tidigare om pojkarnas skollön. Ett visst litet belopp för varje färdig sak och en ganska stor bonus om allt blir klart i tid en viss dag.

Vi har märkt att systemet fungerar utmärkt för de korta eller mer praktiska ämnena, men för de riktigt tunga sakerna matematik (30 minuter) eller skriftlig sammanfattning av en av veckans läsningar (15 minuter) räcker inte pengarna som motivation. Om lusten att jobba inte automatiskt finns där en viss morgon, så fungerar det mycket bättre med små, små chokladdroppar att ta en för varje tal eller varje ord man räknat eller skrivit. Eller en äggklocka som ringer med olika intervall, alla som jobbar när klockan ringer får ett kryss och åtta kryss kan bytas mot en kaka till lunchen.

Allt det här är ju yttre motivation, som förstås inte räcker för att bygga en hel skolning på. Det allra mesta måste ske för att det är roligt, eller åtminstone intressant nog, för att de ska vilja göra det utan att bli belönade. Min uppgift är att hjälpa dem hitta den motivationen. Varför ska vi träna på att skriva läsligt? Varför behöver man kunna multiplikationstabellerna? Varför måste jag lära mig stava både på svenska och engelska? Varför måste jag rita och måla? Om jag som lärare inte kan ge ett vettigt svar på sådana frågor behöver jag nog ta mig en ordentlig funderare på varför barnen ska tycka att det är värt mödan att skriva, räkna, stava, öva perspektiv eller vad det nu är jag ger dem i uppgift att göra.

Någon gång i början av varje skolår och ibland i mitten av året också, får jag ta en halvtimma och visa barnen hur det hela är tänkt att sitta ihop: Vi övar basfärdigheter på lågstadiet, bygger kunskapsgrunder på mellanstadiet, söker förståelse för sammanhangen på högstadiet, fördjupar oss på gymnasiet och specialiserar oss på universitetet. Djupare kunskaper i färre ämnen ju högre upp vi kommer, men också bredare perspektiv på helheten desto mer vi lärt i vårt specialområde.

Nästan alltid vaknar pojkarnas lust att jobba igen, kanske inte alltid med precis det jag tänkt mig, men det är ju inte heller det viktigaste!