A mom wrote on FB: 

"...My daughter is the definition of Lazy when it comes to chores. ... Asking her to clean her room, pick up her laundry, or unload the dishes is like chopping her arm off. She goes into this “well I’m terrible, I’m stupid” rant which I have found I her way of getting out of any and everything under the sun. 
Bribery, doesn’t work. Taking things away, doesn’t work. Nada. I have used conscious discipline to get somewhere, and it backfired. Her room is awful. I have tried every chore chart known to Pinterest. Help!"

Most of the answers she got were about throwing away all of the child's things as a punishment for her bad behavior.

Having the kids I have, I decided to add my perspective on the issue...

So I wrote this comment:

Does she have problems with her executive functions in school as well? (The fact that normal behavior management techniques don't work is an indication of that.)

If so, I would not throw all her stuff away... Maybe take it out of her room to make it easier for her to maintain it, but not as a punishment. You would not punish her for not manage to pick up if she was disabled in any other way, you would work with her and teach her how to do it... right?!

The ranting and ugly words she uses about you or herself - it really is the same; if she is brave she calls herself stupid, if she is less brave she takes the easy way and calls you stupid... it could anyway be a defense, as she probably realizes she *should* be able to do what she cannot.

Yes to teach her, baby steps, how to do those simple things. And how to use her own willpower to make herself do those things she doesn't like to do. It will be hard work for both of you, but in the end, you will have a beautiful girl that knows how to manage herself. If you choose to just punish her into temporary compliance she will most likely only be more angry with you, and less inclined to be voluntarily helpful in the long run. As parents we have to have the long-time view in sight, what will your relationship be when she is 12 or 15 or 20? What will she be able to do when nobody threatens her into doing something she knows she should do, but doesn't like doing - like paying her bills or cleaning her own home.

No to punish her for what she has not been able to learn yet. You would not do that to a puppy, why should you do that to your own kid? Don't get me wrong, I would not accept ugly words or children that don't do their part of the housework, but punishment is not an effective way of teaching executive functions.

If you want to read something about executive functions I suggest Smart but Scattered by Dawson/Guare.

***

The mom answered that the child is a model student at school and on task in academics. So I think for her, it might not be an issue of executive functions, it still could, but much less likely than if she had had behavior problems at school as well as at home.

***

So I responded again in this way (as usual, I'm way too long-winded for FB...)

Great to hear! If she manages to stay on task in school it is a good sign she doesn't have too much problem with her executive functions. It also tells you have taught her well! 　 In that case, a heart to heart conversation about why she can't make herself being as good to you as to others might do the trick! (If you think she might start yelling at you instead of listening to and talking with you, it might help if you take her somewhere where she feels a little bit of social pressure to behave, like McDonald's or even just taking a walk outside where other people can hear her if she yells...)

To show other parents that might read this, what problems with executive functions may look like I'll tell a little bit about our family.

I have one of each kind at home. The older of them is now 16 and has severe problems with his executive skills. Any kind of punishments never did him any good. There just isn't a punishment in this world that can make him do what he doesn't "fell like" to do, and believe me, I tried a lot of punishment for a long time until I learned he actually has a disability...

The only thing that helped was working on our relationship until he started to want to obey me just because he felt safe with me and truly knew I love him and always want what is best for him.

To him, a messy room was just too overwhelming. It took him well beyond the age of eight before he could do any kind of picking up on his own, but we practiced one small step at a time over the years... Now he maintains his room just fine, without any prompting from my side and helps me with whatever other chores I ask him. He still can not take initiative to do his other household chores without prompting, but we're down to one simple reminder for him to get started.

His seven-year-old sister has no problem with executive functions, she is just a little more laid back and prefers to do another drawing or dress up-play instead of starting to pick up, and hopes I will forget about what I told her to do... 　 She responds very well to behavior management though and would do anything I ask for just to stay out of trouble... She is still young, and her compliance with rules might just be a girl thing (she's the only girl in a family of boys), but I think she will have just fine executive skills as she matures. She can regulate her emotions, she's flexible and can plan ahead in a way that her brother never could at that age.

For clarity I may add, that both of these kids are smart when it comes to school work, they would probably test to be in G/T-classes if they were not homeschooled. They are well-behaved among other adults and in church or sports, though the older one used to have some problem to control his temper. When he was younger he sometimes exploded at things like other kids being mean to animals or other children.

It is not unusual that smart kids are scattered, and for kids that have to work extra hard to keep up in school (not with the academics but with things like task initiation, attention, organization, impulse control, emotional regulation, and flexibility) there might not be mental energy left at the end of the day to use their willpower for one more thing when they come home...

These kids need "much more love than they deserve" and lots of intentional teaching on how-to-do even very simple things. What they don't need is punishment for not yet being able to do things most other kids their age easily learn to do without even being taught.

Punishment is only useful when someone *can* do something, as punishment doesn't teach neither skills nor self-control. Being punished only teaches me that someone else has control and power over me. It might motivate me to control myself if I already know how to do that. But if I can't control myself, punishment only teaches me that I am stupid and bad and not as good as others.

To believe yourself stupid is not a good position for learning new skills, so as parents and teachers, we like to keep our kids in the "I can learn new things if I practice"-corner of life, not in the "I'm useless and can never get anything right"-corner. In that case, learning math and learning how to tidy your own house is just the same... :)

Det här är ytterligare ett Facebook-svar, som blev alldeles för långt för Facebook... Frågeställningen den här gången var ungefär så här: "Varför hemskola? Blir inte barnen isolerade? Hur går det med socialiseringen?!

Vi började efter att vår äldsta son "misslyckats" totalt i svensk skola. Han är det som brukar kallas twice exceptional (2e). Det finns helt enkelt väldigt få skolor som klarar av att hantera barn som fungerar på helt olika nivåer i olika delar av skollivet.

Som sjuåring läste han som en svensk högstadieelev, men förstod förstås inte den relationsdramatik som tonåringar gillar att läsa om. Han räknade som en femteklassare, men hans handstil var ungefär som en femårings, så det fanns inte en chans i världen att han skulle kunna rymma sina stora och klumpiga siffror i de små rutorna som fanns i den mattebok (för åk 5) som han fick av skoan. Han gick ett helt skolår utan någon som helst anpassning annat än att han emellanåt fick sitta ensam i ett litet grupprum - flera timmar åt gången - och göra "ingenting".Ibland fanns där lite papper som han kunde rita på, ibland lyckades han ta med sig en bok att läsa. Lite som Emil i Lönnebergas "snickarbod", fast det fanns inget lås på utsidan av dörren, så någon gång rymde han från skolan och tog tunnelbanan hem - det gillade inte lärarna...

Skolan var väl medveten om hans problem, men det fanns helt enkelt inte resurser att satsa på en enda elev. Under året blev han allt mer utagerande (kastade stolar etc) bara för att "få något att hända". Han blev alltid skickad till rektor, som var jätteschysst och gillade att prata med honom. Så, i hans mening, en rejäl belöning för ett "lyckat" beteende!! Vi kämpade i flera år efteråt med att vända den typen av beteenden till något mer konstruktivt...

Hans twice exceptionalitet består i att han har problem med exekutiva funktioner - enkelt uttryckt: han har svårt att börja och sluta med saker, och han har svårt att motivera sig själv att göra något bara för att någon annan vill det (Typ "skriv de här bokstäverna på den här raden".) De flesta ungar gillar att göra folk till viljes och gör som läraren säger, även om de inte gillar att träna bokstäver, eller vad det nu kan vara som läraren vill. Han gillar också att vara till lags, men det är otroligt, löjligt, enormt mycket svårare för honom att "bara lyda" än det är för hans tre syskon. Han behöver se det logiska behovet av att utföra en handling innan han kan förmå sig själv att göra det. (Det som kallas "strong-willed children" är ju ofta barn som har "a too weak will to do make itself do what they do not like to do".)

Trots att han är väldigt intelligent - "mer än vad som är nyttigt" - så jobbar han ungefär på samma nivå som sina jämnåriga, lite bättre i vissa ämnen, lite sämre i andra. Vissa dagar tar skolarbetet närmare tio timmar - andra dagar kan han göra samma mängd arbete (med bättre resultat) på två timmar! (Han läser och tänker fruktansvärt snabbt när han väl får något gjort.) Men de snabba dagarna följs ofta av några dagars utmattning när han bara sitter och tittar på en vägg. Vi jobbar mycket med "slow and steady"...

Han är för "högfungerande" för att plasta i de allra flesta autism-skolor. Han är inte särskilt autistisk, även om det vid enstaka tillfällen kan verka så för dem som inte känner honom. Samtidigt så märker de allra, allra flesta inte att han har några problem överhuvudtaget (han är t ex extremt ljudkänslig), så när han väl inte orkar mer och får ett utbrott, så blir det ofta stor förvåning hos dem som inte råkat utför det förut. (Numera händer det kanske två gånger per år, det som förut hände varje dag!)

I en vanlig skola skulle han bli efter, få usla betyg och egentligen bara lära sig att han inte duger. Nu har han ett litet gäng kompisar som alla går i vanlig skola (men i "gifted"-klasser) som han umgås med på fritiden, och så jobbar han i sin egen takt här hemma.

Om BB-vistelser, delad föräldraförsäkring och kvinnors självständighet

Jag tillbringade 6 dygn på BB med Vägröjaren, min förste lille billirubin-guling... Första två dygnen var toppen, sedan var det en enda lång hemlängtan tills vi äntligen fick åka hem. Andra nyblivna föräldrar, trötta nyförlösta mammor och även en hel del pappor, kom och for hem igen och jag och Vägröjaren blev kvar. (Så här i efterhand förstår jag att jag/vi borde fått mer, och framför allt annan hjälp än att bara sitta dag efter dag på BB, men då visste jag ju inte vad jag vet nu.)

Den andre gulingen, Arvtagaren, såg jag till att åka hem tidigt med, resultatet blev att vi blev återinlagda på barnintensiven för solning och sondmatning i en vecka. Där fanns det inga stöddiga pappor som ockuperade TV-rummet, knappt några föräldrar alls, och de som smög runt i korridorerna hade antagligen alla ännu mera anledning att vara oroliga än vad jag hade. Det var ändå mycket ensamt och läskigt att inte ha någon att tala med. Vi blev inlagda rätt sent på kvällen, så inte ens personalen syntes till förrän nästa morgon...

Tredje gången, var jag förberedd med kunskap upp till tänderna. Åkte hem tidigt, Segerväktaren mådde bra (han fick massor med extra mat från flaska!), men jag tog ut mig med en långprommenad tillsammans med de två äldre barnen och var tvungen att åka in till sjukhuset igen för smärtlindring. (Jag kunde knappt stå upp, än mindre gå; från taxin upp till Danderyds kvinnoklinik tog mig 45 minuter, utan att någon frågade om jag behövde hjälp!)

Fjärde gången: Galen förlossningklinik här i Texas, men min mamma och pappa var här och pysslade om mig i fyra veckor. Oh, vilken skillnad det gjorde, jämfört med att klara allting själv som jag gjort de tre tidigare gångerna... Och när de åkte hem kom kvinnor i vår kyrka med mat tre gånger i veckan i ytterligare fyra veckor, även kvinnor jag knappt visste namnet på - en vars make dött veckan innan...

Vi svenska kvinnor är vana vid att klara allting själva, och visst är självständighet bra - jag vill att min lillflicka ska bli självständig! - men så här i efterhand, mitt Höstregn är sex år nu, undrar jag vad som egentligen är viktigt här i livet; är kvinnors självständighet så viktig att den är värd att många kvinnor (och familjer!) går sönder av stress och tok-trötthet.

För en del familjer är det säkert toppen om föräldrarna kan dela precis lika på föräldraförsäkringen, särskilt om det får till resultat att hemarbetet och omsorgen om barnen också delas lika.

För andra familjer är andra varianter bättre, det viktigaste måste vara att barnen får god tillsyn och stabila relationer till sina primära anknytningspersoner och att nyblivna mammor får det stöd de behöver. Graviditet, förlossning och amning får vara hur naturligt som helst - man är i alla fall fullständigt slutkörd den första tiden efter ett barns födelse. Hur länge beror till stor del på hur mycket hjälp man får längs vägen och inte minst hur trygg man känner sig.

How to Kindle/Audible Whisper-Sync... or another way to long Facebook-reply :)

I suggested the use of audiobooks to a mom on the Ambleside Online Facebook group and realized that by now I have acquired quite a lot of experience with the Knicks and knacks of the Whisper Sync system. So, I thought I'd put together a little tutorial... And the only place to save it in plain view was here! :)

Kindle/Audible-Whisper-Sync is great. It does cost a little more, though, than what one would like...

Some things to look out for:

1) Make sure your kindle can do it (my old Paperwhite can't, my fire-kindle can.)

2) If at all possible, use a Kindle with SD-memory card, as the Audible files take a lot of room, even with SD-card I can only have about three Audible books on each Kindle at a time.

3) Make sure you buy the right Kindle/Audible combination. Most classic books come in many different Kindle editions and only one of them will work with the Audible-book. Look out for the little "Whisper-Sync-logo" in the book information. Easiest is to buy the Audible-book as an "add-on" at the same time as you buy the Kindle-book. (You can also look up Kindle books you already own and see if the Add-on-Audible-button will show up.)

4) Some books will have several different Audible-editions as well. Listen to the audio excerpt and choose the reader you like the most, but before you buy, make sure there is a Kindle book connected to that Audible edition! (Most often only one or two of the Audible editions have the Whisper-Sync connection.)

5) Also, check what will be the cheapest: buying the Kindle edition first + adding on the Audible, or buying in the opposite order. Most often the first way is the cheapest, but not always...

6) When you sign up for Audible you have to buy those expensive credits, most of the time the Audible part of the AO books that you buy as a Kindle/Audible combination is less than what the credits are worth, so I save most of them for buying more expensive Audible books that I don't want/need with the Whisper-Sync. But remember Amazon will only let you keep a small number (I think six) credits, so better use them instead of collecting too many and end up losing them...

7) One more thing: The Whisper-Sync cannot be used on a kid account on the Kindle, so you'll have to let the kids in on an adult account. (You might want to disable the "buying without password"-setting on your Kindle, before login your kid in on your own account...) Plain Kindle books or Audible books can be read/listened to on the kid account, but the Whisper Sync won't work. And in my opinion, the Whisper-Sync is what makes Audible awesome for kids with reading problems as it guides the eyes and helps the child see the word at the same time s/he hears it.

HTH

Fick frågan om varför vi började hemskola, och hur det var när vi började.


Vi tog de två äldsta ur dagis när den äldste gått ca 30 månader. (2-4,5 år) och den yngre ca 18 månader (1,5-3år). Vår yngste "funkade" bra på dagis (Vi förstod först senare hur rädd han varit, han blev panikslagen varje gång vi såg hans dagisfröknar på den kommunala lekplatsen.) Den äldre var det "problem" med hela tiden. På det första dagiset gav fröknarna mig en bok att läsa. Jag har glömt titeln, men den handlade om känslomässigt störda barn som blir psykopater. Väldigt uppmuntrande läsning som nybliven mamma till två små pojkar...

Vi bytte bostad och dagis, och fröknarna på det nya dagiset var så imponerade av att han som 3,5-åring kunde läsa, men de klarade inte av att hålla honom sysselsatt och det blev konflikter hela tiden, med andra barn och med fröknarna. Han rymde från dagis lite nu och då. varje dag när jag hämtade honom fick jag stå och prata och försöka förklara/försvara honom för de unga (och outbildade) fröknarna.

BVC sa hela tiden att han var en helt underbar liten pojke, och det var han ju, men de såg aldrig hur otroligt envis han var, att han inte följde tillsägelser utan hela tiden gjorde exakt som han själv ville, att han tog över ledarskapet på dagis om fröknarna verkade handfallna, att han läste flytande och räknade, men inte kunde få på sig ytterkläder utan att hamna i konflikt med någon, att alla instruktioner måste vara verbala...

Så vi tog hem barnen. Första månaderna var kaotiska, jag visste för lite om hur man avskolar och reparerar anknytningen. Men vi kämpade på och hade det rätt ok tills den obligatoriska skolan startade. Vi hoppade över 6-års för den äldste och lät båda barnen börja samtidigti en liten friskola, den äldre i 1:an den yngre i 6-års.
Det hela blev en total katastrof. Lillebror kissade på sig varje dag, så när jag hämtade fick vi alltid börja med att byta till torra kläder och hoppas att vinteroverallen inte var alltför blöt.

Storebror var ofta ensam i ett litet grupprum för att han varit störande i klassrummet, eller så satt han inne hos rektorn (som han tyckte mycket om). Under året listade han ut lösenordet till hennes dator och lärde sig att spela webbaserade datorspel varje gång hon lämnade sitt kontor... För att få komma till rektorn så ofta han ville började han kasta stolar inne i klassrummet, och hamnade ofta i konflikt med en äldre man som var resursperson till ett annat barn i klassen.

När jag hämtade honom sprang han runt i korridorerna och vägrade sätta på sig ytterkläder. Det tog minst 45 minuter att få på båda barnen ytterkläder och komma ut från skolområdet. Så fort vi kommit utom synhåll från skolan och in i den lilla skogsdungen på vägen hem blev båda barnen lugna och glada igen...

Efter någon månad gick skolan med på att testa honom i läsning och matematik och kom fram till att han läste på högstadienivå och räknade som en femteklassare. Anpassningen bestod i att han fick en mattebok för åk5 att jobba med på egen hand, men den hade så små rutor att skriva i så han brydde sig inte om att jobba i den. Läsning tror jag aldrig att han fick någon anpassning för, utan förväntades lära sig bokstäverna med resten av klassen (en 1-2:a med ca 15 olika hemspråk).

Varje morgon fick jag tvinga honom iväg under hot om "polishämtning för barn som uteblir från skolan", han avskydde att gå dit. Och naturligtvis blev det inte bättre av att lillebror inte behövde gå till 6-års under vårterminen. (Jag ledsnade på kissblöta kläder och en liten pojke som blev allt mer deprimerad för varje dag han var i skolan.)

I början av mars fick min man ett erbjudande om utlandsjobb, i slutet av april tog vi barnen ur skolan och de och jag flyttade hem till mina föräldrar långt ute på landet för att få lite lugn och ro innan vi flög över Atlanten i början på juni. Allt med rektorns goda minne, hon förstod att skolan helt enkelt inte hade resurser nog att erbjuda storebror en rimlig skolgång, och lillebror var ju inte formellt skolpliktig.

Så än en gång gick vi igenom en period av avskolning. Denna gång med traumatiserande skolupplevelser i ryggsäcken + förlust av hemmiljön, släktingar och kamrater. Det tog tre månader att få en egen bostad och att få hit våra tillhörigheter. Det var 40 C utomhus hela den tiden och barnen kunde inte just någon engelska. Vi lämnade Stockholm, med dess rika kulturliv och underbara natur och kom till något som kändes som en liten stekhet håla mitt ute i ingenstans på den amerikanska prärien. (Staden vi bor i har ca 250.000 inv. om man räknar alla kranskommunerna, men hade 2010 inget egentligt centrum.)

Varför vi började hemskola? För att vi upplevde att vi inte hade något val, så vida vi inte accepterade att vår två äldsta barn blev "hemmasittare" redan innan de börjat mellanstadiet. Att vara högt begåvad och samtidigt ha npf-problem är inte någon bra kombination i svensk skola...