Om att följa läroplanen och lära ut företagsamhet...

Någon sa på fb att hemskolade barn inte kan följa läroplanen för att deras föräldrar inte kan lära ut företagsamhet, om de inte själva är egenföretagare. Det ologiska i resonemanget är uppenbart - inte alla skollärare är egenföretagare heller. Det är antagligen till och med färre lärare än hemskolningsföräldrar som driver egna företag "vid sidan om". Men om man tar frågeställningen lite på allvar, ändå. Det står ju trots allt i läroplanen att skolan ska lära ut företagsamhet. Vad kan man göra som hemskolare? Utan att ha tänkt på det i förväg, så blev det här mitt spontana svar:

Våra äldsta killar (åk3 + åk4) får under detta läsår all sin veckopeng i strikt relation till hur de har arbetat under veckan, med en daglig bonus om allt är gjort. Allt för att lära sig den grundläggande principen för en entreprenör: Arbete lönar sig, hårt arbete lönar sig mer. Ett enkelt sätt att ge dem mer förståelse varför deras far jobbar hårt. (Han arbetar just nu med tre olika start-ups inom IT, varav en egen.) Det måste man inte vara entreprenör själv för att kunna göra. Vill man få insikt om detta är det bara att gå och intervjua närmaste pizzabagare om hens arbetstider etc...

Nästa steg är att börja hitta sätt att tjäna pengar på egen hand, när det som skoljobbet ger inte längre räcker. (Dvs när mamma säger att de behöver bekosta  t ex sina kläder själva, inte bara leksaker som idag. Då kommer de att behöva lista ut att skoljobbspengarna får först gå till kläder, vara företagsamma för att tjäna nog för att köpa märkesdito och dessutom få råd med leksaker...)

Hur många skollärare kan klara av att hitta den motivationen för sina elever? Allt det här kan föräldrar förstås göra utan att hemskola, men som lärare i ett klassrum med 25 elever är det rätt svårt att få till en sådan naturlig inlärningssituation. För *alla* eleverna! Så småningom handlar det om att lära sig att låta pengar man tjänat skapa nya pengar; att göra bra investeringar, som inte bara är konsumtion, utan som i sin tur kan generera arbete åt andra.

Viljestyrka och vådan av en svag vilja

Ibland använder någon av pojkarna min vilja i stället för sin egen för att få skolarbetet gjort. Det gör mig trött, trött, trött... Då gäller det att komma ihåg: “Jag är, Jag kan, Jag bör, Jag vill“ (Charlotte Mason, motto för studenter)

Hemundervisare följer väl inte läroplanen?! Eller gör de?

Hemundervisning kan se väldigt annorlunda ut än vanlig skolgång och ändå följa läroplanen.

Skolning handlar ju inte bara om vad barnen lär sig (alltså sånt som skrivs in i läroplanen) och om vilka värderingar som ska ligga till grund för kunskaperna (står också i läroplanen).

Skolning handlar också i hög grad om hur (och till viss del vilken ordning) kunskaperna lärs ut och lärs in.

Det är framför allt i den delen av skolningen som hemundervisning är ett så bra alternativ:
Hur ska tidsschemat se ut?
Hur ska kunskaperna förmedlas och redovisas i det dagliga arbetet? Muntligt? Skriftligt? Kreativt?
Vilket av alla små delmoment är mest intressant för barnet just nu den här månaden?
Var ska betoningen ligga den här terminen?

Alla dessa små val som jag som lärare alltid måste göra oavsett om jag har ett eller trettio barn "i klassen". Ju färre barn desto friare val att välja så att det passar alla.

En del barn behöver så mycket anpassning för att överhuvudtaget kunna lära sig, att det helt enkelt är svårt att få till i ett klassrum. Andra familjer har en livssituation, självvald eller inte, som gör att undervisningen av barnen blir mest effektiv om den till det yttre ser väldigt annorlunda ut. I slutändan har alla hemskolningsfamiljer jag känner till, målet att deras barn ska vara aktiva deltagare i samhället, väl utbildade och rustade att delta i det samhälle de ska leva resten av sina liv i.

Det innebär att det allra mesta av det som finns i den svenska läroplanen på något vis måste finna sin väg in i barnen huvuden och hjärtan, åtminstone i lika hög grad som det sker i det allmänna skolväsendet. (Enligt forskningen så lyckas ju också de hemundervisande familjerna i snitt bättre än skolan med just detta.)

Till och med vädret är större...

Plötsligt mörknar himlen, gungorna gungar sig själva och cyklarna blåser omkull... Severe Thunderstorm Watch och Strong Wind Advisory...

Till och med vädret här är "större" än hemma i Sverige.

Segerväktaren är lite orolig och kommer inspringandes, men de äldre barnen och grannflickan hävdar bestämt att det är underbart väder ute...

Mer och mer förstår jag varför amerikaner gillar hårspray! Tio sekunder i den här blåsten och frisyren är helt annorlunda och mycket självständigare än vad tanken var framför spegeln.

Än har inte tornadosäsongen börjat, än är det bara blixt, dunder och ösregn. Ganska mysigt faktiskt, så länge man är inne. 

Fråga till Helen Törnqvist (Centern)

"Däremot måste det alltid vara föräldrarna som ställs till svars om barnet inte får rätt förutsättningar att lära sig och inhämta kunskap, tex om barnet hålls hemma eller inte får den stöttning det har rätt till." Helen Törnqvist

Hur tänker du här? Ett litet exempel från vår egen erfarenhet av att ha ett barn i svensk skola:

Vår son började åk 1 för några år sedan. Han läste då utan problem och med utmärkt förståelse böcker som Kiplings Djungelboken. Efter några veckor med abc- och 123-inlärning i klassrummet bad vi som föräldrar om ett samtal med lärare/rektor om vad som skulle kunna göras för att hålla vår son sysselsatt under skoldagarna. (Enligt klassläraren ägnade han större delen av sin tid till att gå runt i klassrummet och störa andra elever.) De testade då honom i matematik och fann att han räknade på "åk 5-nivå" och gav honom därför femmans matematikbok. Den hade så små rutor så att han inte kunde rymma några siffror alls i dem. Hans handstil var nämligen helt normal för en sjuåring...

På detta vis fortsatte hela läsåret. Eftersom läroplanen för grundskolan anger att åk 1 i huvudsak ska ägnas åt läsning, skrivning (han stavade i princip felfritt om än med spretiga bokstäver) och räkning. Så blev det liksom ingenting alls gjort. Jo, en sak: Han lärde sig ganska raskt att ett utagerande beteende lönade sig eftersom han då fick gå ifrån klassrummet och antingen sitta ensam i en liten skrubb (där kunde han sitta och drömma sig bort eller rita små teckningar på något papper han hittade) eller också fick han sitta på rektors kontor. Det var trevligare, någon vuxen att prata med och en skön snurrstol att sitta i. Ibland fick han använda datorn och lärde sig med tiden att hitta div olika on-linespel, en del ganska våldsamma...

Nå, under hela skolåret hade vi återkommande samtal med både läraren (näst intill varje eftermiddag) och rektor (ungefär en gång/månad) men det fanns liksom ingenting att göra. Vår pojke är tyvärr bara född lite för begåvad för att platsa i skolvärlden... Åtminstone om man som vi inte är någon rik familj i ett område med "elit-skolor". Vi bodde just då i en av Stockholms "tyngre" förorter, vår son gick i en friskola med mycket gott rykte, men med förortens mångkulturella språkförbistring. Vi trivdes bra i det mångkulturella - hade flyttat dit av egen vilja, just för att vi ville att våra barn skulle växa upp "färgblinda" vad gäller hudfärger. Men vi var tvungna att inse fakta: Vår son förvandlades i en skrämmande hög takt från att vara en nyfiken läraktig sexåring till att vara en skränig, svärande sjuåring som inget annat ville än att kasta stolar omkring sig för att komma ut ur en hopplös klassrumssituation.

På vilket vis anser du att vi som föräldrar är ansvariga för att vårt barn inte lärde sig något under sitt första skolår? Vad skulle vi gjort? Vi var vid något tillfälle med i klassrummet för att observera vad som egentligen hände och såg med egna ögon att  vår son var understimulerad på gränsen till misshandel! Vad skulle vi ha gjort? Jag vill väldigt gärna att du svarar på min fråga. Vi hade då inga ekonomiska möjligheter att flytta till ex Stockholms innerstad och sätta honom i någon "bättre" skola.

Vill du veta vad vi gjorde? Vi flyttade utomlands för att få hemundervisa honom. Allt blev inte genast frid och fröjd. Det tog nästan ett år innan han slutade att kasta saker varje gång han blev frustrerad. Vi kämpar fortfarande att få tillbaka vilja att lära nytt och orken att jobba och inte genast vilja fly tillbaka till någon skrubb eller något datorspel. Men det blir bättre. Han har hunnit ifatt det mesta han förlorade under detta första skolår. Han har dessutom lärt sig engelska i princip flytande. (Han läser och skriver i det närmaste lika bra på engelska som på svenska efter 2,5 års hemundervisning utomlands.)

Jag har gärna ansvaret för mina barns utbildning. Men om jag ska ha ansvaret vill jag också ha möjligheten att faktiskt göra något åt deras skolsituation!

Som sagt: Jag ser fram emot ditt svar i denna fråga.

Med vänliga hälsningar
Erika Niemelä

Om Folk och Rövare i Kamomilla stad och om vikten av att växa upp

Man tar sig för pannan!

Aftonbladet idag: "Sofia Jupither tycker att boken målar upp en pinsam bild av ett samhälle där alla invånarna i staden är på otroligt gott humör."

Som om det skulle vara farligt om de vuxna runt omkring våra barn hade lärt sig att hålla ett gott humör, istället för att vara drivna av sina känslor, som om de fortfarande vore småbarn.

Här hemma just nu är mantrat så här:

• Bäbisen är sina känslor - kan inte hjälpa dem, det är vår uppgift! 
• 4-åringen har sina känslor - och måste lära sig att visa dem på ett ok sätt!
• 9- och 10-åringen är så stora nu att de behöver lära sig att styra sina känslor med hjälp av att fokusera sina tankar (inte ge upp så lätt, inte hålla kvar ilskan hela dagen, välja att tro gott om andra, inte bara sura om de blir ombedda att hjälpa till med något).  

Det säger något allvarligt om vår kultur om det anses farligt att växa upp till en mogen människa! Naturligtvis måste svårare känslor få finnas med i barnlitteratur, men om man som folket i Kamomilla stad lever i en välordnad tillvaro, där man har allt man behöver, så har man faktiskt anledning att se ganska ljust på tillvaron.

Vad gäller kvinnosynen, så är det ju inte en livspartner rövarna tänkt sig när de kidnappar tant Sofie utan en Mamma som ska hjälpa dem med allt. Men Tant Sofie är en självständig och kvinna som raskt sätter de lata rövarna i arbete, så till den milda grad att de strax vill bli av med henne igen. Det barn som inte kan se komiken i detta är det riktigt riktigt synd om, och ännu mer synd är det om den vuxne som inte heller klarar det!

Att vara föräldern till det annorlunda barnet...

Ytterligare en blog som svar på ett samtal på fb om att vara hemma med ett barn som inte är precis som alla andra. (Som om det fanns barn som är *precis* som alla andra...)


Jag känner igen din rädsla, när Vägröjaren var 4 år tog vi honom från dagis just för att jag inte orkade få mer "skäll" av personalen. Nej, de skällde förstås inte på riktigt, men det var varje dag någon situation som skulle redas ut när jag kom för att hämta honom och Arvtagaren. Varje dag stod jag 30-45 minuter vid dagisgrinden och pratade med någon i personalen om mitt konstiga barn, som kunde läsa och prata "som en vuxen" men som inte kunde klä på sig i kapprummet utan att hamna i bråk eller helt enkelt försvinna, som klättrade över staketet till den roligare lekplatsen utanför närhelst han själv ville, som inte kunde tåla lite vanlig retsamhet från de andra barnen. De ville väl på alla sätt och vis och startade en utredning på honom, men barnpsykologen som skulle göra den tyckte inte att det behövdes efter att ha observerat honom under några timmar...

Att ha ett barn som inte är som andra är väldigt stressande i ett Sverige där det viktigaste är att följa normer, både uttalade och outtalade. Jag hade stressvärk i händer och armar så att jag knappt kunde hålla i en penna... Ett halvår efter att barnen slutat på dagis upptäckte jag till min förvåning att jag inte längre hade ont!

Idag 7 år senare: jo, han är fortfarande annorlunda, kommer alltid att vara, men jag har fått lugn och ro och lärt mig att inte vara så orolig för honom - han kommer att klara sig, på sitt eget sätt. Han är hyfsat nöjd med sitt liv och så länge han inte tvingas att klara något som är omöjligt för honom så fungerar han bra. (Typexempel på omöjlighet: "Städa upp ditt rum, det ser ut som ett bombnedslag!")

Som några säkert redan anat - han ligger på gränsen till en Asperger-diagnos, men eftersom vi hemskolar honom, så är det inget problem, snarare en styrka. Han är extremt verbal, läser hur mycket som helst och här hemma får han tid att göra det. Han har svårt att komma igång med saker, avskyr att bli avbruten och vill helst göra samma sak hela tiden. Allt detta tillsammans gör att det är svårt för honom att stå ut i en klassrumssituation under längre stunder. Eftersom han ligger före de flesta jämnåriga i faktakunskaper, så upplever han själv att han inte lär sig något, men han missar ofta "mjuka kunskaper" som det är tänkt att barn ska lära sig genom att umgås med läraren/varandra.

Här hemma kan vi arbeta både med hans styrkor och hans svagheter, på ett sätt som inte skulle vara möjligt om det fanns femton-tjugo andra barn. Han läser böcker på den nivå som passar honom. Men bara kortare avsnitt i taget för att träna sig att vara uppmärksam och fokuserad. Eftersom jag inte har mer än fyra barn att se till, så hinner jag märka att han fastnat  och inte börjat med en uppgift innan alltför lång tid gått. Vi har hur mycket tid som helst till att prata om och gemensamt reda ut vad olika människor egentligen menar när vad de säger med ord och med tonfall/kroppsspråk inte stämmer överens. Eller vad en författare/filmregissör menar med en naturbeskrivning mitt i en spännande berättelse.

På det hela taget märks det inte längre så ofta att Vägröjaren är så annorlunda som han faktiskt är. Det som verkar troligast just nu är att han kommer att växa upp och bli en - nej, inte vanlig - men fungerande människa i samhället, någon som andra faktiskt kan komma att uppskatta inte trots att han är annorlunda, utan just för att han är det.

Pamflett om hemundervisning för "Twice Exceptional Kids"

Miljöpartiet har precis avslutat en öppen förslagsrunda angående revideringen av deras partiprogram. Vi har lobbat lite för att de ska införa en passus om att partiet ska arbeta för att hemskolning åter ska bli tillåtet i Sverige. Så här skrev jag:


Många svenskar, även politiker har väldigt negativ syn på hemundervisning därför har jag skrivit följande lilla uppsats, som kanske, kanske kan ge en vidgad syn på de problem som uppstått till följd av den nya skollagen.

I vår iver att skydda vissa svenska barn mot föräldrarnas indoktrinering har vi tyvärr "kastat ut barnet med badvattnet" och gjort det extremt svårt att tillgodose andra svenska barns behov av utbildning. Det ena borde inte behöva stå emot det andra!

Att familjer som vill hemskola är utelämnade åt kommunpolitiskt godtycke gällde under den förra skollagen. Under den nuvarande skollagen har familjer som vill hemskola sitt barn av någon anledning i allmänhet bara två alternativ: Att flytta utomlands eller ge upp tanken på att hemskola överhuvudtaget. Undantaget är om barnet är barnskådespelare, bor långt från närmaste skola eller är svårt sjukt/svårt funktionshindrat.

För de barn som i allmänhet har allra mest att vinna på hemundervisning - "the twice exceptional children" finns det under den nuvarande lagstiftningen ingen möjlighet att tillgodose barnets behov om man inte har sådan tur att man råkar bo i närheten av någon specialskola. (Jag känner faktiskt inte till någon, trots att jag själv har ett sådant barn!)

"Twice exceptional children" är de barn som både är högt begåvade (med en IQ långt över 120) och har en inlärningsproblematik (t ex dyslexi) eller ett NPF (neuropsykologiskt funktionshinder, t ex ADHD, Asperger m fl) Uppdatering: det heter förstås neuropsykriatriskt funktionshinder!  Dessa barn blir idag ofta sk hemmasittare eftersom skolan har strukturellt svårt att tillgodose deras behov, alternativt utagerar de, klassas som "bråkstakar" och blir skolans "värstingar".

Om familjen får vettigt stöd från t ex BUP kan dessa barn verkligen ha nytta av hemundervisning - extremt individualiserad undervisning på rätt nivå i varje ämne (barnen har ofta ojämn begåvningsprofil), i liten grupp med trygg anknytning till läraren/föräldern. De har då god chans att lära sig använda sin höga begåvning för att kompensera sitt funktionshinder, i stället för att bara lära sig att de inte passar in och duger i det vanliga klassrummet.

Dessa barn är inte "sjuka nog" för att få hemundervisning enligt gällande skollag, men de är ofta i stort behov av mycket anpassad studiegång. (Vår son läste t ex matematik med åk 5 när han gick i 1:an, eftersom skolan inte klarade av att anpassa övriga ämnen så ägnade han resten av tiden åt att leva rövare...) Denna höggradiga anpassning är oftast svår att uppnå i skolmiljön, men helt självklar och enkel i hemundervisningen.

Hemundervisning i dessa fall kan enkelt inordnas under den skola där barnet annars skulle varit elev. Skolpengen borde räcka för tillsynen och eftersom målet att barnet på sikt ska kunna klara ett självständigt liv ute i samhället, så är det ju bara en fördel om det kan delta i de aktiviteter som fungerar bra på skolan. (T ex utflykter, friluftsdagar etc då den hemundervisande föräldern kan följa med som extra resurs för sitt eget barn!)

Pamflett om barnens rätt till utbildning och föräldrars skyldighet att hjälpa sina barn.

En ledarskribent i en av de sydligare dagstidningarna, (inte SvD), skrev att hemskolare mestadels är rättshaverister som varken vet eller vill sina barns bästa... Det var svårt att låta det stå oemotsagt, så jag skrev en kommentar och kopierar den här:

Det må vara sant att samhället ska ta strid när föräldrar inte förstår barnets bästa, men det motsatta måste också gälla! När samhället inte förstår, eller klarar av att tillgodose det enskilda barnets bästa, så måste föräldrar få lov att ta strid för sitt barn!

En lista ur vår närmaste umgängeskrets:

Ett barn vantrivs i skolmiljön,

ett annat går bakåt i kunskapsutvecklingen,

någon trakasseras och lär sig på så sätt att trakassera andra för att skydda sig själv,

en annan tar till utagerande metoder för att slippa klassrummet eftersom ingen lyssnar på vad hen säger.

Om detta är något som föräldrar på 2000-talet stillatigande ska åse utan att ”göra något” åt saken, då blir vi ju alla föräldrar som inte vet/vill sina barns bästa.

Det kan aldrig vara så att det enskilda barnet ska offras på det altare som heter ”de flesta barns bästa”. Att se vad som är bäst för varje växande människa, utan att låta oss hindras av fördomar och ogrundade rädslor är inte bara en möjlighet för oss, här och nu, i Sverige på 2000-talet, utan i min mening, också en skyldighet. Vi har möjligheten idag att differentiera vårt utbildningsväsen, inte som tidigare enbart pga samhällsklass och ekonomisk status, utan istället pga barnets behov och möjligheter, i samarbete med barnets familj.

Låt oss ta vara på hemskolning som ett av många olika sätt att ge alla barn en så bra skolgång som möjligt. Om föräldrar själva vill ta ansvar för sina barns utbildning, så låt dem göra det. Håll för all del koll på att barnen lär sig, utvecklas och har det bra. Det går att göra i samarbete med den skola där barnet annars skulle varit elev. Låt de hemskolade barnen delta i friluftsdagar och studiebesök etc, men försök inte hela tiden att få oss svenskar att tro att engagerade föräldrar är det farligaste som finns för ett barn.

Oswald Chambers: Allt för honom

Oswald Chambers' andaktsboksklassiker My Outmost for His Highest med en kort text för varje dag på året, är en bok som betytt mycket för mig. Jag läste den flera år i rad i början och mitten av 2000-talet, sedan blev den stående på bokhyllan under fem eller sex år. Ibland slog jag upp dagens datum lite på måfå och läste några sidor här, några sidor där. Men nu är vi tillsammans igen Oswald Chambers och jag. Jag tog ner boken från hyllan redan i slutet av november och sedan har den legat på nattdukbordet och väntat på att januari skulle börja.

Allt för honom. Dra ut. Dimma och töcken.

Rubrikerna låter ana att det inte är alldeles lättsmälta texter - inte svårlästa; korta sidor, klart språk, men med ordentligt tuggmotstånd, sådant som ger långvarig mättnadskänsla när man väl fått i sig dagens stycke.

Vi samtalade om att lära sig tala på facebook...

Vägröjaren talade rent före två års ålder. Arvtagaren och Segerväktaren talade inte alls begripligt när de var två år, knappt ens när de var tre. Så det något ovanliga vi gjort är att börja lära dem "läsa" vid ca 4 års ålder. Först hörselkontroll hos BVC i samband med fyraårskontrollen, för att se till att de "kan höra" alla frekvenser. Därefter låååångsam lästräning, framför allt för att visa att när man skriver är det olika bokstäver i början på t ex  hatt och katt och att det därför måste låta olika när man säger orden, så att andra vet vilket ord man säger.

Vår nuvarande 4-åring har arbetat fem minuter, tre gånger/vecka under höstterminen. Han kan nästan bokstäverna S O M L A R nu, så han kan bara läsa några få ord, men han vet och förstår varför jag ser så förvånad ut om han säger att han gärna skulle vilja ha en "hatt" och att det är synd att jag är allergisk mot dem. När vi började i höstas, så förstod han liksom inte varför det inte gick lika bra att säga "hatt" :)  Jag gissar att de båda skulle haft nytta av Tomatis-träning, men det har inte varit möjligt rent praktiskt för oss. Så för oss har det här varit ett DIY- sätt att träna den auditiva medvetenheten. Arvtagaren, har fortfarande lite uttalsproblem, mest på grund av svag munmotorik, men inte värre än att han mycket väl klarar av att göra sig förstådd, både på svenska och engelska.

Uppdatering: Igår kväll när jag satt på Segerväktarens sängkant sa han något långt och otydligt som jag inte alls begrep, men innan jag hunnit fråga så rättade han sig själv, två gånger i rad för att få meningen alldeles rätt och tydligt uttalad med krispiga konsonanter!