Ytterligare en blog som svar på ett samtal på fb om att vara hemma med ett barn som inte är precis som alla andra. (Som om det fanns barn som är *precis* som alla andra...)
Jag
känner igen din rädsla, när Vägröjaren var 4 år tog vi honom från dagis
just för att jag inte orkade få mer "skäll" av personalen. Nej, de
skällde förstås inte på riktigt, men det var varje dag någon situation
som skulle redas ut när jag kom för att hämta honom och Arvtagaren. Varje
dag stod jag 30-45 minuter vid dagisgrinden och pratade med någon i
personalen om mitt konstiga barn, som kunde läsa och prata "som en
vuxen" men som inte kunde klä på sig i kapprummet utan att hamna i bråk
eller helt enkelt försvinna, som klättrade över staketet till den
roligare lekplatsen utanför närhelst han själv ville, som inte kunde
tåla lite vanlig retsamhet från de andra barnen. De ville väl på alla sätt och vis och
startade en utredning på honom, men barnpsykologen som skulle göra den
tyckte inte att det behövdes efter att ha observerat honom under några
timmar...
Att ha ett barn som inte är som andra är väldigt stressande i
ett Sverige där det viktigaste är att följa normer, både uttalade och
outtalade. Jag hade stressvärk i händer och armar så att jag knappt kunde
hålla i en penna... Ett halvår efter att barnen slutat på dagis upptäckte jag till min förvåning att jag inte längre hade ont!
Idag
7 år senare: jo, han är fortfarande annorlunda,
kommer alltid att vara, men jag har fått lugn och ro och lärt mig att
inte vara så orolig för honom - han kommer att klara sig, på sitt eget
sätt. Han är hyfsat nöjd med sitt liv och så länge han inte tvingas att
klara
något som är omöjligt för honom så fungerar han bra. (Typexempel på
omöjlighet: "Städa upp ditt rum, det ser ut som ett bombnedslag!")
Som
några säkert
redan anat - han ligger på gränsen till en Asperger-diagnos, men
eftersom vi hemskolar
honom, så är det inget problem, snarare en styrka. Han är extremt
verbal, läser hur mycket som helst och här hemma får han tid att göra
det. Han har svårt att komma igång med saker, avskyr att bli avbruten
och vill helst göra samma sak hela tiden. Allt detta tillsammans gör att
det är svårt för honom att stå ut i en klassrumssituation under längre
stunder. Eftersom han ligger före de flesta jämnåriga i faktakunskaper,
så upplever han själv att han inte lär sig något, men han missar ofta
"mjuka kunskaper" som det är tänkt att barn ska lära sig genom att umgås
med läraren/varandra.
Här hemma kan vi arbeta både
med hans styrkor och hans svagheter, på ett sätt som inte skulle vara
möjligt om det fanns femton-tjugo andra barn. Han läser böcker på den
nivå som passar honom. Men bara kortare avsnitt i taget för att träna
sig att vara uppmärksam och fokuserad. Eftersom jag inte har mer än fyra
barn att se till, så hinner jag märka att han fastnat och inte börjat
med en uppgift innan alltför lång tid gått. Vi har hur mycket tid som
helst till att prata om och gemensamt reda ut vad olika människor
egentligen menar när vad de säger med ord och med tonfall/kroppsspråk
inte stämmer överens. Eller vad en författare/filmregissör menar med en
naturbeskrivning mitt i en spännande berättelse.
På det hela taget märks det inte längre så ofta att Vägröjaren är så annorlunda som han faktiskt är. Det som verkar troligast just nu är att han kommer att växa upp och bli en - nej, inte vanlig - men fungerande människa i samhället, någon som andra faktiskt kan komma att uppskatta inte trots att han är annorlunda, utan just för att han är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar