"Däremot måste det alltid vara föräldrarna som ställs till svars om barnet inte får rätt förutsättningar att lära sig och inhämta kunskap, tex om barnet hålls hemma eller inte får den stöttning det har rätt till." Helen Törnqvist
Hur tänker du här? Ett litet exempel från vår egen erfarenhet av att ha ett barn i svensk skola:
Vår son började åk 1 för några år sedan. Han läste då utan problem och med utmärkt förståelse böcker som Kiplings Djungelboken. Efter några veckor med abc- och 123-inlärning i klassrummet bad vi som föräldrar om ett samtal med lärare/rektor om vad som skulle kunna göras för att hålla vår son sysselsatt under skoldagarna. (Enligt klassläraren ägnade han större delen av sin tid till att gå runt i klassrummet och störa andra elever.) De testade då honom i matematik och fann att han räknade på "åk 5-nivå" och gav honom därför femmans matematikbok. Den hade så små rutor så att han inte kunde rymma några siffror alls i dem. Hans handstil var nämligen helt normal för en sjuåring...
På detta vis fortsatte hela läsåret. Eftersom läroplanen för grundskolan anger att åk 1 i huvudsak ska ägnas åt läsning, skrivning (han stavade i princip felfritt om än med spretiga bokstäver) och räkning. Så blev det liksom ingenting alls gjort. Jo, en sak: Han lärde sig ganska raskt att ett utagerande beteende lönade sig eftersom han då fick gå ifrån klassrummet och antingen sitta ensam i en liten skrubb (där kunde han sitta och drömma sig bort eller rita små teckningar på något papper han hittade) eller också fick han sitta på rektors kontor. Det var trevligare, någon vuxen att prata med och en skön snurrstol att sitta i. Ibland fick han använda datorn och lärde sig med tiden att hitta div olika on-linespel, en del ganska våldsamma...
Nå, under hela skolåret hade vi återkommande samtal med både läraren (näst intill varje eftermiddag) och rektor (ungefär en gång/månad) men det fanns liksom ingenting att göra. Vår pojke är tyvärr bara född lite för begåvad för att platsa i skolvärlden... Åtminstone om man som vi inte är någon rik familj i ett område med "elit-skolor". Vi bodde just då i en av Stockholms "tyngre" förorter, vår son gick i en friskola med mycket gott rykte, men med förortens mångkulturella språkförbistring. Vi trivdes bra i det mångkulturella - hade flyttat dit av egen vilja, just för att vi ville att våra barn skulle växa upp "färgblinda" vad gäller hudfärger. Men vi var tvungna att inse fakta: Vår son förvandlades i en skrämmande hög takt från att vara en nyfiken läraktig sexåring till att vara en skränig, svärande sjuåring som inget annat ville än att kasta stolar omkring sig för att komma ut ur en hopplös klassrumssituation.
På vilket vis anser du att vi som föräldrar är ansvariga för att vårt barn inte lärde sig något under sitt första skolår? Vad skulle vi gjort? Vi var vid något tillfälle med i klassrummet för att observera vad som egentligen hände och såg med egna ögon att vår son var understimulerad på gränsen till misshandel! Vad skulle vi ha gjort? Jag vill väldigt gärna att du svarar på min fråga. Vi hade då inga ekonomiska möjligheter att flytta till ex Stockholms innerstad och sätta honom i någon "bättre" skola.
Vill du veta vad vi gjorde? Vi flyttade utomlands för att få hemundervisa honom. Allt blev inte genast frid och fröjd. Det tog nästan ett år innan han slutade att kasta saker varje gång han blev frustrerad. Vi kämpar fortfarande att få tillbaka vilja att lära nytt och orken att jobba och inte genast vilja fly tillbaka till någon skrubb eller något datorspel. Men det blir bättre. Han har hunnit ifatt det mesta han förlorade under detta första skolår. Han har dessutom lärt sig engelska i princip flytande. (Han läser och skriver i det närmaste lika bra på engelska som på svenska efter 2,5 års hemundervisning utomlands.)
Jag har gärna ansvaret för mina barns utbildning. Men om jag ska ha ansvaret vill jag också ha möjligheten att faktiskt göra något åt deras skolsituation!
Som sagt: Jag ser fram emot ditt svar i denna fråga.
Med vänliga hälsningar
Erika Niemelä
Hej Erika! Tack för din kommentar och ditt blogginlägg i frågan om läroplikt/skolplikt som är aktuellt i och med det nya förslaget till idéprogram inom Centerpartiet. Jag ber om ursäkt för att mitt svar är sent, men nu tar jag mig tiden att besvara ditt svar på ett rättvist sätt.
SvaraRaderaJag vill till att börja med innerligt beklaga den vidriga skolsituation som din son - och ni som familj - upplevde. Det låter som om din son har skuldbelagts för att den svenska skolan är alltför trubbig. Jag blir beklämd. Anmälde ni detta till Skolverket/Skolinspektionen? Idag har föräldrar möjlighet att överklaga åtgärdsprogram, som jag antar upprättades för din son. Hade han flyttats upp några klasser i alla/några ämnen kanske de sociala problemen aldrig uppstått.
Risken med att han inte fick det stöd han behövde av skolan - utan istället av er föräldrar - är att hans förtroende för skolan och samhället i framtiden är dåligt. Sådana här situationer ska skolan med kunniga i olika yrkesgrupper kunna klara upp!
Det är av stor betydelse att nyfikenheten hos barnen behålls som något att bygga vidare på. Det entreprenöriella lärandet ska säkra att lärarna bejakar elevernas förförståelse och lust att vara delaktiga.
Men i din sons fall är det uppenbart att han borde ha fått hoppa över en eller flera årskurser i något/några av ämnena. Skolan måste ännu mer se till individen! Vilka behov har varje individ? Vilka kunskaper har redan eleverna och vad behöver de stöttning i.
Nu till mitt citat: Det finns vårdnadshavare som håller sina barn hemma utan att ge dem rätt till att möta andra auktoriteter, andra klasskamrater, den svenska värdegrunden eller att ge dem ämneskunskaper som ska rusta dem för livet. Då berövar vårdnadshavarna sina barn en skolgång och det är inte acceptabelt!
Återkom gärna med funderingar eller frågor. Jag önskar dig och din son det varmaste lycka till i framtiden. Vänligen, Helen.