Om Folk och Rövare i Kamomilla stad och om vikten av att växa upp

Man tar sig för pannan!

Aftonbladet idag: "Sofia Jupither tycker att boken målar upp en pinsam bild av ett samhälle där alla invånarna i staden är på otroligt gott humör."

Som om det skulle vara farligt om de vuxna runt omkring våra barn hade lärt sig att hålla ett gott humör, istället för att vara drivna av sina känslor, som om de fortfarande vore småbarn.

Här hemma just nu är mantrat så här:

• Bäbisen är sina känslor - kan inte hjälpa dem, det är vår uppgift! 
• 4-åringen har sina känslor - och måste lära sig att visa dem på ett ok sätt!
• 9- och 10-åringen är så stora nu att de behöver lära sig att styra sina känslor med hjälp av att fokusera sina tankar (inte ge upp så lätt, inte hålla kvar ilskan hela dagen, välja att tro gott om andra, inte bara sura om de blir ombedda att hjälpa till med något).  

Det säger något allvarligt om vår kultur om det anses farligt att växa upp till en mogen människa! Naturligtvis måste svårare känslor få finnas med i barnlitteratur, men om man som folket i Kamomilla stad lever i en välordnad tillvaro, där man har allt man behöver, så har man faktiskt anledning att se ganska ljust på tillvaron.

Vad gäller kvinnosynen, så är det ju inte en livspartner rövarna tänkt sig när de kidnappar tant Sofie utan en Mamma som ska hjälpa dem med allt. Men Tant Sofie är en självständig och kvinna som raskt sätter de lata rövarna i arbete, så till den milda grad att de strax vill bli av med henne igen. Det barn som inte kan se komiken i detta är det riktigt riktigt synd om, och ännu mer synd är det om den vuxne som inte heller klarar det!