När mamma ska göra allt - om att vara liten i en stor värld

Som så ofta läser jag och kommenterar i olika nätverk. Men ibland blir det jag skriver allt för långt för Facebook. Här kommer en sådan ganska lång kommentar. Frågeställaren är en mamma vars dotter 3,5 år inte längre låter någon annan delta i omvårdnaden. Mamma ska göra allt tycker den lilla flickan, om inte så skriker hon tills hon nästan kiknar... Mycket har hänt i familjens liv den senaste tiden: Ett syskon har nyligen blivit född. De har bytt lägenhet. Mormor har flyttat långt bort.

Flera andra mammor i nätverket har redan svarat och gett många goda råd. Egentligen är det nog inte nödvändigt för frågeställarens skull att jag också skriver, men jag lär mig själv när jag skriver och formulerar mina tankar till ord, så för min egen skull är det om inte nödvändigt, så i varje fall väsentligt.

Jag är inte på något vis utbildad inom barnpsykologi. Jag har bara läst och lärt det jag behövt för att klara vår egen vardag. Det råd som jag mest av allt önskar att någon hade gett mig, då för snart tio år sedan är: "Det är bättre att söka hjälp för tidigt än för sent." När man som familj och mamma blivit helt nedsliten av en långvarig, omöjlig situation är det mycket svårare att hitta tillbaka till en fungerande och "normal" vardag. Så efter denna "disclaimer" kommer nu min kommentar... (Ja, jag har bott i USA i nästan tre år...) 

En liten reflektion: De saker som din dotter vill att Du ska göra är typiska "anknytningssaker", sådant som man gör när man vill att ett barn ska knyta an till en vuxen exempelvis vid en adoption/familjehemsplacering. Din dotter har, enligt dig själv, haft flera separationer/förändringar de sista månaderna, kanske känner hon sig osäker på om det kommer att bli fler förändringar - det är ju omöjligt för en sån liten människa att veta vad som kommer att hända. Kanske är det precis som flera andra sagt att du kan hjälpa henne att lita på och vara trygg hos dig genom att göra de saker som du vet att hon vill, innan hon hinner be dig om det. Så att hon inte måste "kräva för att få", utan istället kan känna att hon "får nog" - ja kanske under en period till och med mer än vad hon behöver. Vet du vad det är som får henne att känna sig älskad? Är det fysisk beröring, är det att ni gör saker tillsammans, är det att du hjälper henne, är det att du säger till henne att du älskar och uppskattar just henne, är det att du ger henne små presenter (en liten kaka, ett klistermärke etc)? ("Five Love Languages" av Gary Chapman)

En till liten reflektion: Som vuxna måste vi kunna sätta barnens behov före våra egna. Ändå är det lika viktigt att du och resten av familjen mår bra som att din lilla flicka mår bra, för i längden mår ingen riktigt bra om inte alla tycker att situationen är ok. Med det menar jag: tveka inte att söka hjälp hos BVC, BUP eller var helst du finner någon som kan möta din lilla flicka och ge bra råd och kanske även möjlighet till avlastning. Om din dotter behöver så mycket från just Dig under en period, så kanske någon i er närhet kan avlasta genom att handla/laga mat eller dammsuga eller vad som nu behövs för att du ska få tid och ro att ge din lilla flicka det hon behöver.

En liten berättelse ur vår familjs historia: Vi tog barnen från dagis när de var 4,5 och 3 år gamla. 4,5-åringen skrek och gormade i ett halvår innan han accepterade att det var jag som var mamma och ingen annan (med andra ord det tog sex månader att reparera vår anknytning!). 3-åringen är mer inåtvänd, men blev paniskt rädd varje gång han såg skymten av en dagisfröken (vi bodde grannar med dagis). Till sist förstod jag att han hela tiden gick och väntade på att han skulle bli lämnad igen. Hans rädsla blev påtagligt bättre efter att jag satt mig i lugn och ro och berättat och förklarat att han aldrig mer skulle gå till dagis, att fröknarna inte tänkte ta honom tillbaka till dagis när de hälsade på honom i lekparken. 

Jag tänker så här: Går det på något vis att öka "förutsägbarheten" i din dotters vardag, exempelvis med ett bildschema, så att hon upplever mer kontroll över vad som händer omkring henne. Kanske, kanske kan hon då gå med på att minska lite på kontrollen över dig... 

Är det något hon går och oroar sig över, kanske att du också ska flytta, precis som mormor? Barn lägger ofta ihop olika saker som de uppfattar från oss vuxna och skapar sin egen "sanning" om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Går det på något vis att förklara för henne "vad, hur och varför"? Kanske i form av en liten saga att berätta varje kväll där hon har huvudrollen och det som händer i sagan är det som hänt henne: Det kom en bäbis (som är såå fin, fast såå jobbig ibland, eller hur bäbisen nu är). Ni flyttade för att hon skulle få mer plats för sina leksaker (eller varför ni nu flyttade). Mormor flyttade för att ta hand om kusinerna i Småland (eller varför hon nu flyttade). 

På det viset kan ni påverka hur hon tänker om och uppfattar det som hänt. "Mamma älskar fortfarande mig, och behöver min hjälp att ta hand om den lilla bäbisen." "Mamma och pappas kärlek till mig är som en ljuslåga - den fortsätter att brinna lika stort och fint även om ett nytt litet ljus (bäbisen) också tänds av lågan." "Det här nya stället är bra för här finns två sovrum/en lekpark/större badkar etc." "Det är tråkigt att mormor flyttade, men hon kommer och hälsar på till jul och mamma kommer aldrig, aldrig, aldrig att flytta för hon är min mamma!" 

Kanhända är inget att det jag skrivit riktigt relevant för er... 

Hur som helst önskar jag dig, din man, din dotter och er lilla bäbis allt gott. 

Ett djupt andetag, 

en lugn tanke - att ni alla är trygga hos varandra, 

ett leende i ögonen som säger att ni älskar varandra - att just nu finns du här för henne och du tänker stanna, så länge hon vill och behöver dig.

På väg hem från sommaravslutning i kyrkan med hoppborg, klättertorn (högt!), popcorn, sockervadd och lemonad konstaterar jag, fortfarande förvånad över förändringen:
att jag inte längre är rädd för att mina pojkar ska komma i bråk med andra barn,
att jag inte längre skäms över att vara de jobbiga barnens mamma,
att jag inte längre vakar som en hök över dem varje sekund för att avvärja den katastrof som jag vet kommer om inte nu så snart, snart, varje stund beredd att ta ett barn i varje hand och skynda bort innan något eller någon exploderar.

Att jag hela kvällen suttit i trivsamt samspråk med andra föräldrar, sett barnen hämta lemonad utan katastrof, sett barnen stå i kö till hoppborgen utan katastrof, sett barnen klättra hela vägen upp i klättertornet starka, viga och vackra, pratat lite med dem när de kommit förbi, fått en mugg lemonad och en popcornpåse, känt mig avspänd och lugn  hela kvällen.

Den största förändringen är nog den att det ibland går flera timmar i rad utan att jag för ett ögonblick skäms varken över mitt barn eller över mig själv som förälder - jag bara är.

Brev till Högsta Domstolen ang fallet Domenic Johansson

Till Högsta Domstolen, Stockholm, Sverige

Som så många andra vill jag att Högsta Domstolen tar upp fallet ang omhändertagandet av Domenic Johansson. Jag har tagit del av de delar av tidigare förhandlingar som är offentliga och jag är inte övertygad om att Domenic och hans föräldrar fått en rättvis och opartisk prövning i tidigare instanser.

Det är också principiellt intressant att få veta hur mycket frihet svenska familjer har att välja sin egen livsstil.

Vad som framkommit är att familjen levde ett "annorlunda" liv med andra val än vad de flesta svenskar gör, men är det verkligen en grund för ett omhändertagande?

Om det är så att ett alternativt levnadssätt är tillräckligt för ett omhändertagande av barnen, varför omhändertas inte alla barn vars föräldrar gör val liknande dem som familjen Johansson gjort?

Om ett alternativt levnadssätt inte är nog för ett omhändertagande, vad är då orsaken att Domenic omhändertogs och fortfarande förvägras att ens träffa sina biologiska föräldrar?

Som jag ser det finns det bara två alternativ:

Antingen är de biologiska föräldrarna gravt manipulativa och ondskefulla, men har ändå lyckats med konststycket att få pojken att se ut som en levnadsglad sjuåring på bilderna från tiden innan han omhändertogs. Dessutom har de övertygat alla familjens anhöriga och vänner om att de är helt vanliga, kärleksfulla föräldrar. Om detta är fallet vill jag att bevisen för detta redovisas öppet av domstolen!

Det andra alternativet är att familjen av någon anledning blivit utsatt för myndighetsmissbruk och att omhändertagandet saknar grund enligt svensk lag. Om detta är fallet vill jag att domstolen upprättar föräldrarna som Domenics vårdnadshavare och ser till att ett återförenande påbörjas snarast!

Jag skulle uppskatta mycket om Högsta Domstolen kunde bringa klarhet i dessa frågor. Och ännu mer om det dessutom innebär att Domenic Johansson i fortsättningen får möjligheter att återupprätta kontakten med sina biologiska föräldrar för att i förlängningen kunna återbördas dit där han enligt min, och många andras mening med största säkerhet hör hemma: hos sina biologiska föräldrar.

Med vänlig hälsning,

Erika Fahlander Niemelä

Utlandssvensk, bosatt i USA och hemundervisare av våra fyra barn.

Om varför en del barn beter sig illa i klassrummet...

Jag fick frågan på fb varför vår Vägvisare började med mobbing och utagerande beteende när han gick i skolan. Om det var för att "ge igen" eller för att undvika att själv bli ett offer. Här kommer mitt svar:


Han "såg och lärde" hur man kunde uppföra sig i skolan för att få slippa klassrummet (där han var understimulerad och uttråkad till döds) och i stället få gå till rektorn för att hon skulle "tala honom till rätta" och sedan fick han sitta hos henne, bekväm kontorsstol (med snurr!), ritpapper och penna och en trevlig vuxen att småprata med. De gillade varandra verkligen, och hade tydligen många spännande samtal om allt mellan himmel och jord. Problemet var att "biljetten" till rektor var att bete sig riktigt illa i klassrummet...

Ibland blev han satt i en liten skrubb med neddragna persienner, där han fick sitta "i lugn och ro" = ensam, hela eftermiddagarna för att hans fröken inte kunde få honom att göra något vettigt i klassrummet. (Han räknade på åk 5 nivå och läste på högstadienivå när han började åk 1..., så han tyckte att det var ganska tråkigt att lyssna när hon pratade om bokstäver och siffror med resten av klassen...) Han mobbade och utagerade mest bara för att "få något spännande att hända", han valde liksom inget "offer" för sina attacker, utan tog den som råkade stå närmast - det var snabbaste sättet att komma ut ur klassrummet! Vi var med honom ibland (jag och min man) då satt han förstås hyfsat still på sin plats, men han gjorde i princip inget skolarbete alls under hela året som han gick i 1:an.

"Utagerandet" är som sagt mycket bättre (om än inte helt bra) idag, men fortfarande har han extremt svårt att sätta igång och göra sitt skolarbete, han har exekutiva funktioner i nivå med en liten kackerlacka! Jag överdriver förstås en del, men eftersom jag nu är hans "lärare" så är det jag som har ansvaret att hjälpa honom att träna upp det som slogs sönder under det skolåret. Vi hade gjort en del "skola" hemma efter att vi upptäckt att han försökte lära sig läsa vid 3 1/2  års ålder. Inte särskilt märkvärdigt, läst spännande böcker och övat att skriva bokstäverna åt rätt håll, typ. Men vi var alltid noga med att han skulle vara fokuserad hela lektionen (max 10 minuter). Den vanan bröts ordentligt under skolåret och det är en lååång väg tillbaka, tyvärr.

Till Lotta Edholm, fp

Lotta Edholm har publicerat ett nytt blogg-inlägg angående skolplikt, hemundervisning och barn som förvägras utbildning. Läs hennes blogg här: Värna alla barns rätt att gå i skolan.

Här nedan finns min kommentar på hennes inlägg.

Det finns säkert barn i Stockholm som undanhålls undervisning. Stockholm är en stor stad med många kulturer, och många svåra livsöden, så även om jag önskar att så inte var fallet, så är det inte otroligt att det finns barn som hålls hemma mot sin vilja. De barnen och deras föräldrar behöver förstås samhällets hjälp i första hand, inte samhällets fördömande, som oftast bara låser positionerna. Om detta vet du säkert mer än jag…

Vad jag vet är att det fanns barn i Stockholm som for illa i skolan och därför bad om att få bli hemundervisade. De barnen bor idag utomlands, tyvärr något mer isolerade än vad de var i Sverige… Det tar ju några år att lära sig ett nytt språk, skaffa sig nya vänner, hitta information om idrottslag och sångkörer och helt enkelt komma in i en ny kultur. Eller snarare att lära sig att leva i ”the third culture”[1].

Våra barn hade mått allra bäst av att bli hemskolade i Stockholm där vi hade ett rikt socialt och kulturellt liv och där vi föräldrar var väl etablerade i samhälls- och yrkeslivet. Vi och barnen har det fortfarande väldigt bra. Vi är lyckligt lottade med hög utbildning gångbar i internationella sammanhang. (Tack svenska staten för gratis utbildning, tyvärr betalar vi inte längre tillbaka i form av skatt.) Men det måste finnas sätt att ta hand om de barn du beskriver utan att utsätta andra barn (våra) för det övergrepp det är att tvingas i exil – om än frivillig sådan. Våra barn längtar ibland hem till Sverige – men inte till skolan!

Vad kan du, som liberal politiker, göra för att hjälpa dem och andra ”twice exceptional”[2]-barn? Mer än att säga att Sverige har världens bästa skola och att de därför naturligtvis kommer att trivas bara de försöker – både du och jag vet att det inte är hela sanningen och jag tycker att mina barn förtjänar ett bättre svar än så. Det var de som for illa i skolan, inte du och jag.

Anledningarna till varför en familj önskar hemundervisa är naturligtvis lika mångfacetterade som för alla andra personliga livsval, men vi som av olika skäl valt det här sättet att ordna våra barns utbildning förtjänar också mer än guilt by association. Jag skulle önska att du vågade möta några hemskolande familjer och deras barn. Och vad gäller de flickor du beskriver i ditt inlägg, skulle jag önska att man lyssnade på flickornas egen åsikt i frågan och började därifrån. Väldigt få föräldrar vill något annat än det allra bästa för sina barn. Sedan kan kulturella skillnader göra att man behöver hjälp att se hur detta ”allra bästa” kan gestaltas i det svenska samhället, med respekt för barnet och dess familj.

[1] Den ”blandkultur” som barn utvecklar av att leva i spänningsfältet mellan föräldrarnas ursprungskultur och majoritetskulturen i det land där de bor.
[2] Ett barn med mycket hög intelligens och samtidigt funktionshinder. Dessa barn far ofta väldigt illa i skolmiljön. Många sk hemmasittare (skolvägrare) tillhör den här gruppen.

Livet med pojkar

Jag hjälpte nyss Johannes att ta av bakhjulet från hans cykel. Ett hopprep hade fastnat i kedjan när de försökte använda cykeln som en hiss. Inte förrän jag kom in började jag undra: Hur i all sin dar fick de upp cykeln i klätterställningen?

Åska

Åskar är ute och går igen. Men inte så hårt att vädertjänsten brytt sig om att varna. Ändå ligger Segerväktaren och gnyr i sin lilla säng, rädd för åskan, rädd för mörkret, rädd för det starka ljuset som lyser upp hans lilla sovrum i en bråkdel av en sekund. Det hjälper inte hur många gånger jag säger honom att allt är lugnt, att det inte blir någon tornado i natt, att blixten inte kan ta honom när han ligger i sin säng inne i huset.

Det enda som hjälper är att bli upplyft, buren genom det mörka huset och nedstoppad i den stora sängen i det stora sovrummet. Som om den sängen och det rummet vore stora nog att skydda mot de elektriska urladdningarna...

Fast det har förstås inget alls med sängen och rummet att göra. Det är mamma-lukten i kudden och pappa-värmen under täcket som gör hela skillnaden, åtminstone för den som är fyra, snart fem, år!

Om att vara ekonomiskt oberoende när man är hemma med barn

Frågan kom upp på facebook om hur man gör för att bli ekonomiskt oberoende vad gäller pensionssparande när man är hemma med barn. Min kommentar blev som vanligt för lång, så den kommer här i stället:

Jag tror inte att vår familj kommer att kunna kombinera att vara hemma med barnen och samtidigt arbeta nog för att ge oss båda ekonomiskt oberoende i form av intjänad pension. Det är en anledning till att vi har gemensam ekonomi; på alla viktiga ställen står båda namnen. Min man kommer antagligen att få en hyfsad pension, eftersom han jobbat med bra lön medan jag varit mycket hemma utan föräldrapenning.

För att kompensera mig om han skulle dö "i förtid" så har han en livförsäkring. Vi borde också ha en livförsäkring för mig, eftersom han inte kommer att kunna arbeta på samma sätt som han gör - han reser minst 25% av varje månad - om jag dör. Det har vi inte, men vi har en ekonomisk marginal som gör att han kan vara hemma åtminstone ett år om något sådant skulle ske. Det ger honom tid att skola in barnen etc.

Jag är med andra ord inte alls ekonomiskt oberoende, och när jag är som argast och tycker att han är dum, så kan jag förstås tycka att det också är dumt, men när adrenalinnivån går ner och min hjärna kvicknar till, så inser jag att det är ett ganska bra system vi har. Vi är ömsesidigt beroende av varandra för att klara att ta hand om våra barn. Ingen av oss kan säga "nu räcker det, nu går jag" utan att det får enorma konsekvenser för hela familjen, även rent ekonomiskt.

"Kvinnofälla"? Ja, visst, men också ett starkt ekonomiskt incitament till att arbeta igenom konflikter och mogna som människor i parrelationen. Lätt? Nä, inte alls, men för oss är det värt det. Måste jag lita helt på honom för att inte bli galen av oro? Ja, naturligtvis, men det blir allt lättare allt eftersom åren går. Efter 13 års äktenskap är vi sammanvuxna på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för bara 5-6 år sedan (då jag fortfarande var relativt självständig ekonomiskt sett...).

När det sedan blir dags för pension, om si så där 20-30 år, så kommer vi dels att ha hans intjänade pension, vad nu den kan vara värd och dels våra egna sparade (och placerade eller fasta) tillgångar. Våra orangea kuvert lovar just nu inte något pensionsliv i sus och dus direkt, och kommer kanske inte någonsin att göra det. Men förhoppningsvis räcker det vi själva sparat på olika sätt, för att ge oss en dräglig tillvaro. Men först ska vi klara av ytterligare 15-20 år av egna barn och våra föräldrars ålderdom, innan det är dags för oss själva att "gå i pension".

Min mamma, som är 71 år,  har jobbat en stor del av höstterminen som gymnasielärare, för att det är kul, för att hon behövs som lärare och för att hon behöver pengarna (inte bara för egen räkning - mina föräldrar har många nya "barn" från olika delar av världen, och som alltid så kostar barn, om så bara att de behöver bli hembjudna på middag emellanåt...) Det troligaste är att det blir något liknande för min del. Flera av de yrken jag behärskar går att utöva långt upp i åren om jag får ha hälsan och ser till att jag håller mig ajour med utvecklingen. Där ligger den stora pensions-utmaningen för mig just nu, att inte bara fastna i småbarnsliv, utan samtidigt se till att jag håller de små grå i trim och motionerar både kropp, fingrar och öron. (För er som inte vet är jag kantor och lärare i rytmik och musikteori.) Det är antagligen långt viktigare för min framtida möjlighet att försörja mig själv, än att vi flyttar pensionspoäng emellan oss eller hittar den perfekta pensionsfonden.

Sist och slutligen så är det så att min oro inte lägger en aln till min livslängd, hur mycket jag än försöker, och fåglarna hittar frön på marken utan att de sått eller skördat och blommorna är klädda bättre än kung Salomon. Jag kan välja att oroa mig till döds eller att göra det bästa av varje situation och sedan leva i trygg förvissning om att det på något vis kommer att räcka, precis som det gjort hitintills.

Om att behålla medmänskligheten i flyktingpolitken

Min kommentar på en fb-post om utvisningen av illegala immigranter vars barn bott hela sitt liv i Sverige.

Det som ändrar allt är när man mött barnet och sett att det inte är en märklig sorts siffra i ett system utan just, precis och bara, ett barn, som de älskade lymlar jag nyss serverat frukost... När man sett skräcken i föräldrarnas ögon och någonstans djupt inom sig själv anar att den fasa man hör där längst in ändå bara är ett svagt eko av vad de vet och själva har upplevt... 

Sedan finns förstås den rationella tillvaron med flyktingpolitik och prejudicerande beslut och allt vad där är, men om man inte klarar av att vara både empatisk och rationell samtidigt så är man inte vuxen uppgiften att besluta om andra människors liv. Ett litet barn kan bara ha en känsla i taget, som vuxna är vi skyldiga oss själva och varandra att inte låta en känsla tränga ut den andra, allt för att kunna behålla vår mänsklighet. 

Ja, det gör mer ont och är tyngre än att bara rent rationellt förhålla sig saklig (eller svämma över i emotioner), men det är enda sättet att inte glömma att en människa alltid är en människa och aldrig kan eller ska reduceras till något annat.

Om vår hemskola

 Ett försök att svara på en kommentar :)

Vi försöker följa Charlotte Masons idéer, med hjälp av Ambleside Online, som är en läroplan skapat av en grupp föräldrar enligt CM:s egna kursplander för det skolnätverk hon skapade i början av förra seklet. (Hon är ungefär samtida med Montessori, Dalcroze, Freinet mfl reformpedagoger.) Det är egentligen ingen läroplan i svensk mening, utan snarare en läslista med tydliga idéer på hur man arbetar med barnen, eller snarare hur man låter dem arbeta. :) Det finns också ett helt nätverk med föräldrar som använder materialet i större eller mindre utsträckning, som hjälper varandra med olika bekymmer att implementera 100 år gamla pedagogiska ideér in i den kultur vi lever i idag.

Jag har lagt ut lite för mycket detta läsår för barnen att läsa, och nu i mitten av vårterminen börjar det straffa sig. Det är dock lite krångligt eftersom jag vill hålla dem i takt med både svenska och amerikanska standarder... och vad gäller engelska språket så ligger de ju med nödvändighet "efter" jämfört med deras jämnåriga här i Texas, så vi försöker jobba ikapp särskilt stavning och ordförråd. Gör vi allt på vår lista så tar det ca 4,5 timmar, men då ingår en hel del estetiska aktiviteter som musiklyssning, teckning och pianoövning.

För det mesta gör vi kanske 80% av min ambition, men det är ok. De lär sig tillräckligt mycket och jag försöker variera vilka saker som blir gjorda under veckan och vilka vi hoppar över, så att det blir en bra blandning i det stora hela. Det är inget stort problem att de är i olika åldrar, frånsett att vår näst yngsta (4,5 år) fortfarande inte börjat skolan, utan tycker att hans bröder borde leka med honom hela dagarna. Att hålla honom sysselsatt är nog det svåraste just nu. Det kommer att bli lättare i takt med att hans förmåga att hålla på med en och samma sak en längre stund ökar med åren. (Fast då kommer vi ju att ha ett nytt förskolebarn, men å andra sidan är de två äldsta ännu mer självgående då och jag kommer bara ha en i lågstadiet.)

Den stora skillnaden mot att arbeta som lärare - jag har arbetat som musiklärare på lågstadiet, mellanstadiet, folkhögskola och musikhögskola - är att jag nästan inte alls "undervisar" mina barn, jag läser högt för dem, jag lyssnar på deras redovisningar, jag läser diktamen för dem och förklarar världshistoriska sammanhang, men det är nog inte så mycket som de tycker att *jag* lärt dem. De tycker att de lärt sig själva genom att läsa böcker. Min uppgift är att hitta bra böcker, fråga bra frågor (så öppna och ickeledande som barnet bara förmår att svara på, helst bara "berätta!") och på det stora hela försöka hjälpa dem att skapa studievanor.

Det går förstås si så där, men det går helt klart bättre än när pojkarna gick i vanlig skola i Sverige. Mest beror det på att här hemma får de vara i den ålder de är: Läsa böcker på hög språklig och kunskapsmässig nivå samtidigt som de leker med lego och bilar flera timmar varje dag. I vanlig skola skulle de vara tvungna att välja endera. Antingen sitta av flera timmar om dagen i tristess i de klassrum som motsvarar deras fysiska ålder, eller också läsa flera ämnen med äldre klasser och drunkna i högstadiets arbetsbörda och relationsdramatik, vilket de inte alls är redo för - de har knappt ens kommit så långt som till att tjejer är "dumma" och har säkerligen minst tre-fyra år kvar innan det motsatta könet blir intressant. (Vilket är helt ok, de är ju bara 9,5 resp 11 år!)

Yttre motivation eller inre motivation?

Jag berättade tidigare om pojkarnas skollön. Ett visst litet belopp för varje färdig sak och en ganska stor bonus om allt blir klart i tid en viss dag.

Vi har märkt att systemet fungerar utmärkt för de korta eller mer praktiska ämnena, men för de riktigt tunga sakerna matematik (30 minuter) eller skriftlig sammanfattning av en av veckans läsningar (15 minuter) räcker inte pengarna som motivation. Om lusten att jobba inte automatiskt finns där en viss morgon, så fungerar det mycket bättre med små, små chokladdroppar att ta en för varje tal eller varje ord man räknat eller skrivit. Eller en äggklocka som ringer med olika intervall, alla som jobbar när klockan ringer får ett kryss och åtta kryss kan bytas mot en kaka till lunchen.

Allt det här är ju yttre motivation, som förstås inte räcker för att bygga en hel skolning på. Det allra mesta måste ske för att det är roligt, eller åtminstone intressant nog, för att de ska vilja göra det utan att bli belönade. Min uppgift är att hjälpa dem hitta den motivationen. Varför ska vi träna på att skriva läsligt? Varför behöver man kunna multiplikationstabellerna? Varför måste jag lära mig stava både på svenska och engelska? Varför måste jag rita och måla? Om jag som lärare inte kan ge ett vettigt svar på sådana frågor behöver jag nog ta mig en ordentlig funderare på varför barnen ska tycka att det är värt mödan att skriva, räkna, stava, öva perspektiv eller vad det nu är jag ger dem i uppgift att göra.

Någon gång i början av varje skolår och ibland i mitten av året också, får jag ta en halvtimma och visa barnen hur det hela är tänkt att sitta ihop: Vi övar basfärdigheter på lågstadiet, bygger kunskapsgrunder på mellanstadiet, söker förståelse för sammanhangen på högstadiet, fördjupar oss på gymnasiet och specialiserar oss på universitetet. Djupare kunskaper i färre ämnen ju högre upp vi kommer, men också bredare perspektiv på helheten desto mer vi lärt i vårt specialområde.

Nästan alltid vaknar pojkarnas lust att jobba igen, kanske inte alltid med precis det jag tänkt mig, men det är ju inte heller det viktigaste!

Om att följa läroplanen och lära ut företagsamhet...

Någon sa på fb att hemskolade barn inte kan följa läroplanen för att deras föräldrar inte kan lära ut företagsamhet, om de inte själva är egenföretagare. Det ologiska i resonemanget är uppenbart - inte alla skollärare är egenföretagare heller. Det är antagligen till och med färre lärare än hemskolningsföräldrar som driver egna företag "vid sidan om". Men om man tar frågeställningen lite på allvar, ändå. Det står ju trots allt i läroplanen att skolan ska lära ut företagsamhet. Vad kan man göra som hemskolare? Utan att ha tänkt på det i förväg, så blev det här mitt spontana svar:

Våra äldsta killar (åk3 + åk4) får under detta läsår all sin veckopeng i strikt relation till hur de har arbetat under veckan, med en daglig bonus om allt är gjort. Allt för att lära sig den grundläggande principen för en entreprenör: Arbete lönar sig, hårt arbete lönar sig mer. Ett enkelt sätt att ge dem mer förståelse varför deras far jobbar hårt. (Han arbetar just nu med tre olika start-ups inom IT, varav en egen.) Det måste man inte vara entreprenör själv för att kunna göra. Vill man få insikt om detta är det bara att gå och intervjua närmaste pizzabagare om hens arbetstider etc...

Nästa steg är att börja hitta sätt att tjäna pengar på egen hand, när det som skoljobbet ger inte längre räcker. (Dvs när mamma säger att de behöver bekosta  t ex sina kläder själva, inte bara leksaker som idag. Då kommer de att behöva lista ut att skoljobbspengarna får först gå till kläder, vara företagsamma för att tjäna nog för att köpa märkesdito och dessutom få råd med leksaker...)

Hur många skollärare kan klara av att hitta den motivationen för sina elever? Allt det här kan föräldrar förstås göra utan att hemskola, men som lärare i ett klassrum med 25 elever är det rätt svårt att få till en sådan naturlig inlärningssituation. För *alla* eleverna! Så småningom handlar det om att lära sig att låta pengar man tjänat skapa nya pengar; att göra bra investeringar, som inte bara är konsumtion, utan som i sin tur kan generera arbete åt andra.

Viljestyrka och vådan av en svag vilja

Ibland använder någon av pojkarna min vilja i stället för sin egen för att få skolarbetet gjort. Det gör mig trött, trött, trött... Då gäller det att komma ihåg: “Jag är, Jag kan, Jag bör, Jag vill“ (Charlotte Mason, motto för studenter)

Hemundervisare följer väl inte läroplanen?! Eller gör de?

Hemundervisning kan se väldigt annorlunda ut än vanlig skolgång och ändå följa läroplanen.

Skolning handlar ju inte bara om vad barnen lär sig (alltså sånt som skrivs in i läroplanen) och om vilka värderingar som ska ligga till grund för kunskaperna (står också i läroplanen).

Skolning handlar också i hög grad om hur (och till viss del vilken ordning) kunskaperna lärs ut och lärs in.

Det är framför allt i den delen av skolningen som hemundervisning är ett så bra alternativ:
Hur ska tidsschemat se ut?
Hur ska kunskaperna förmedlas och redovisas i det dagliga arbetet? Muntligt? Skriftligt? Kreativt?
Vilket av alla små delmoment är mest intressant för barnet just nu den här månaden?
Var ska betoningen ligga den här terminen?

Alla dessa små val som jag som lärare alltid måste göra oavsett om jag har ett eller trettio barn "i klassen". Ju färre barn desto friare val att välja så att det passar alla.

En del barn behöver så mycket anpassning för att överhuvudtaget kunna lära sig, att det helt enkelt är svårt att få till i ett klassrum. Andra familjer har en livssituation, självvald eller inte, som gör att undervisningen av barnen blir mest effektiv om den till det yttre ser väldigt annorlunda ut. I slutändan har alla hemskolningsfamiljer jag känner till, målet att deras barn ska vara aktiva deltagare i samhället, väl utbildade och rustade att delta i det samhälle de ska leva resten av sina liv i.

Det innebär att det allra mesta av det som finns i den svenska läroplanen på något vis måste finna sin väg in i barnen huvuden och hjärtan, åtminstone i lika hög grad som det sker i det allmänna skolväsendet. (Enligt forskningen så lyckas ju också de hemundervisande familjerna i snitt bättre än skolan med just detta.)

Till och med vädret är större...

Plötsligt mörknar himlen, gungorna gungar sig själva och cyklarna blåser omkull... Severe Thunderstorm Watch och Strong Wind Advisory...

Till och med vädret här är "större" än hemma i Sverige.

Segerväktaren är lite orolig och kommer inspringandes, men de äldre barnen och grannflickan hävdar bestämt att det är underbart väder ute...

Mer och mer förstår jag varför amerikaner gillar hårspray! Tio sekunder i den här blåsten och frisyren är helt annorlunda och mycket självständigare än vad tanken var framför spegeln.

Än har inte tornadosäsongen börjat, än är det bara blixt, dunder och ösregn. Ganska mysigt faktiskt, så länge man är inne. 

Fråga till Helen Törnqvist (Centern)

"Däremot måste det alltid vara föräldrarna som ställs till svars om barnet inte får rätt förutsättningar att lära sig och inhämta kunskap, tex om barnet hålls hemma eller inte får den stöttning det har rätt till." Helen Törnqvist

Hur tänker du här? Ett litet exempel från vår egen erfarenhet av att ha ett barn i svensk skola:

Vår son började åk 1 för några år sedan. Han läste då utan problem och med utmärkt förståelse böcker som Kiplings Djungelboken. Efter några veckor med abc- och 123-inlärning i klassrummet bad vi som föräldrar om ett samtal med lärare/rektor om vad som skulle kunna göras för att hålla vår son sysselsatt under skoldagarna. (Enligt klassläraren ägnade han större delen av sin tid till att gå runt i klassrummet och störa andra elever.) De testade då honom i matematik och fann att han räknade på "åk 5-nivå" och gav honom därför femmans matematikbok. Den hade så små rutor så att han inte kunde rymma några siffror alls i dem. Hans handstil var nämligen helt normal för en sjuåring...

På detta vis fortsatte hela läsåret. Eftersom läroplanen för grundskolan anger att åk 1 i huvudsak ska ägnas åt läsning, skrivning (han stavade i princip felfritt om än med spretiga bokstäver) och räkning. Så blev det liksom ingenting alls gjort. Jo, en sak: Han lärde sig ganska raskt att ett utagerande beteende lönade sig eftersom han då fick gå ifrån klassrummet och antingen sitta ensam i en liten skrubb (där kunde han sitta och drömma sig bort eller rita små teckningar på något papper han hittade) eller också fick han sitta på rektors kontor. Det var trevligare, någon vuxen att prata med och en skön snurrstol att sitta i. Ibland fick han använda datorn och lärde sig med tiden att hitta div olika on-linespel, en del ganska våldsamma...

Nå, under hela skolåret hade vi återkommande samtal med både läraren (näst intill varje eftermiddag) och rektor (ungefär en gång/månad) men det fanns liksom ingenting att göra. Vår pojke är tyvärr bara född lite för begåvad för att platsa i skolvärlden... Åtminstone om man som vi inte är någon rik familj i ett område med "elit-skolor". Vi bodde just då i en av Stockholms "tyngre" förorter, vår son gick i en friskola med mycket gott rykte, men med förortens mångkulturella språkförbistring. Vi trivdes bra i det mångkulturella - hade flyttat dit av egen vilja, just för att vi ville att våra barn skulle växa upp "färgblinda" vad gäller hudfärger. Men vi var tvungna att inse fakta: Vår son förvandlades i en skrämmande hög takt från att vara en nyfiken läraktig sexåring till att vara en skränig, svärande sjuåring som inget annat ville än att kasta stolar omkring sig för att komma ut ur en hopplös klassrumssituation.

På vilket vis anser du att vi som föräldrar är ansvariga för att vårt barn inte lärde sig något under sitt första skolår? Vad skulle vi gjort? Vi var vid något tillfälle med i klassrummet för att observera vad som egentligen hände och såg med egna ögon att  vår son var understimulerad på gränsen till misshandel! Vad skulle vi ha gjort? Jag vill väldigt gärna att du svarar på min fråga. Vi hade då inga ekonomiska möjligheter att flytta till ex Stockholms innerstad och sätta honom i någon "bättre" skola.

Vill du veta vad vi gjorde? Vi flyttade utomlands för att få hemundervisa honom. Allt blev inte genast frid och fröjd. Det tog nästan ett år innan han slutade att kasta saker varje gång han blev frustrerad. Vi kämpar fortfarande att få tillbaka vilja att lära nytt och orken att jobba och inte genast vilja fly tillbaka till någon skrubb eller något datorspel. Men det blir bättre. Han har hunnit ifatt det mesta han förlorade under detta första skolår. Han har dessutom lärt sig engelska i princip flytande. (Han läser och skriver i det närmaste lika bra på engelska som på svenska efter 2,5 års hemundervisning utomlands.)

Jag har gärna ansvaret för mina barns utbildning. Men om jag ska ha ansvaret vill jag också ha möjligheten att faktiskt göra något åt deras skolsituation!

Som sagt: Jag ser fram emot ditt svar i denna fråga.

Med vänliga hälsningar
Erika Niemelä

Om Folk och Rövare i Kamomilla stad och om vikten av att växa upp

Man tar sig för pannan!

Aftonbladet idag: "Sofia Jupither tycker att boken målar upp en pinsam bild av ett samhälle där alla invånarna i staden är på otroligt gott humör."

Som om det skulle vara farligt om de vuxna runt omkring våra barn hade lärt sig att hålla ett gott humör, istället för att vara drivna av sina känslor, som om de fortfarande vore småbarn.

Här hemma just nu är mantrat så här:

• Bäbisen är sina känslor - kan inte hjälpa dem, det är vår uppgift! 
• 4-åringen har sina känslor - och måste lära sig att visa dem på ett ok sätt!
• 9- och 10-åringen är så stora nu att de behöver lära sig att styra sina känslor med hjälp av att fokusera sina tankar (inte ge upp så lätt, inte hålla kvar ilskan hela dagen, välja att tro gott om andra, inte bara sura om de blir ombedda att hjälpa till med något).  

Det säger något allvarligt om vår kultur om det anses farligt att växa upp till en mogen människa! Naturligtvis måste svårare känslor få finnas med i barnlitteratur, men om man som folket i Kamomilla stad lever i en välordnad tillvaro, där man har allt man behöver, så har man faktiskt anledning att se ganska ljust på tillvaron.

Vad gäller kvinnosynen, så är det ju inte en livspartner rövarna tänkt sig när de kidnappar tant Sofie utan en Mamma som ska hjälpa dem med allt. Men Tant Sofie är en självständig och kvinna som raskt sätter de lata rövarna i arbete, så till den milda grad att de strax vill bli av med henne igen. Det barn som inte kan se komiken i detta är det riktigt riktigt synd om, och ännu mer synd är det om den vuxne som inte heller klarar det!

Att vara föräldern till det annorlunda barnet...

Ytterligare en blog som svar på ett samtal på fb om att vara hemma med ett barn som inte är precis som alla andra. (Som om det fanns barn som är *precis* som alla andra...)


Jag känner igen din rädsla, när Vägröjaren var 4 år tog vi honom från dagis just för att jag inte orkade få mer "skäll" av personalen. Nej, de skällde förstås inte på riktigt, men det var varje dag någon situation som skulle redas ut när jag kom för att hämta honom och Arvtagaren. Varje dag stod jag 30-45 minuter vid dagisgrinden och pratade med någon i personalen om mitt konstiga barn, som kunde läsa och prata "som en vuxen" men som inte kunde klä på sig i kapprummet utan att hamna i bråk eller helt enkelt försvinna, som klättrade över staketet till den roligare lekplatsen utanför närhelst han själv ville, som inte kunde tåla lite vanlig retsamhet från de andra barnen. De ville väl på alla sätt och vis och startade en utredning på honom, men barnpsykologen som skulle göra den tyckte inte att det behövdes efter att ha observerat honom under några timmar...

Att ha ett barn som inte är som andra är väldigt stressande i ett Sverige där det viktigaste är att följa normer, både uttalade och outtalade. Jag hade stressvärk i händer och armar så att jag knappt kunde hålla i en penna... Ett halvår efter att barnen slutat på dagis upptäckte jag till min förvåning att jag inte längre hade ont!

Idag 7 år senare: jo, han är fortfarande annorlunda, kommer alltid att vara, men jag har fått lugn och ro och lärt mig att inte vara så orolig för honom - han kommer att klara sig, på sitt eget sätt. Han är hyfsat nöjd med sitt liv och så länge han inte tvingas att klara något som är omöjligt för honom så fungerar han bra. (Typexempel på omöjlighet: "Städa upp ditt rum, det ser ut som ett bombnedslag!")

Som några säkert redan anat - han ligger på gränsen till en Asperger-diagnos, men eftersom vi hemskolar honom, så är det inget problem, snarare en styrka. Han är extremt verbal, läser hur mycket som helst och här hemma får han tid att göra det. Han har svårt att komma igång med saker, avskyr att bli avbruten och vill helst göra samma sak hela tiden. Allt detta tillsammans gör att det är svårt för honom att stå ut i en klassrumssituation under längre stunder. Eftersom han ligger före de flesta jämnåriga i faktakunskaper, så upplever han själv att han inte lär sig något, men han missar ofta "mjuka kunskaper" som det är tänkt att barn ska lära sig genom att umgås med läraren/varandra.

Här hemma kan vi arbeta både med hans styrkor och hans svagheter, på ett sätt som inte skulle vara möjligt om det fanns femton-tjugo andra barn. Han läser böcker på den nivå som passar honom. Men bara kortare avsnitt i taget för att träna sig att vara uppmärksam och fokuserad. Eftersom jag inte har mer än fyra barn att se till, så hinner jag märka att han fastnat  och inte börjat med en uppgift innan alltför lång tid gått. Vi har hur mycket tid som helst till att prata om och gemensamt reda ut vad olika människor egentligen menar när vad de säger med ord och med tonfall/kroppsspråk inte stämmer överens. Eller vad en författare/filmregissör menar med en naturbeskrivning mitt i en spännande berättelse.

På det hela taget märks det inte längre så ofta att Vägröjaren är så annorlunda som han faktiskt är. Det som verkar troligast just nu är att han kommer att växa upp och bli en - nej, inte vanlig - men fungerande människa i samhället, någon som andra faktiskt kan komma att uppskatta inte trots att han är annorlunda, utan just för att han är det.

Pamflett om hemundervisning för "Twice Exceptional Kids"

Miljöpartiet har precis avslutat en öppen förslagsrunda angående revideringen av deras partiprogram. Vi har lobbat lite för att de ska införa en passus om att partiet ska arbeta för att hemskolning åter ska bli tillåtet i Sverige. Så här skrev jag:


Många svenskar, även politiker har väldigt negativ syn på hemundervisning därför har jag skrivit följande lilla uppsats, som kanske, kanske kan ge en vidgad syn på de problem som uppstått till följd av den nya skollagen.

I vår iver att skydda vissa svenska barn mot föräldrarnas indoktrinering har vi tyvärr "kastat ut barnet med badvattnet" och gjort det extremt svårt att tillgodose andra svenska barns behov av utbildning. Det ena borde inte behöva stå emot det andra!

Att familjer som vill hemskola är utelämnade åt kommunpolitiskt godtycke gällde under den förra skollagen. Under den nuvarande skollagen har familjer som vill hemskola sitt barn av någon anledning i allmänhet bara två alternativ: Att flytta utomlands eller ge upp tanken på att hemskola överhuvudtaget. Undantaget är om barnet är barnskådespelare, bor långt från närmaste skola eller är svårt sjukt/svårt funktionshindrat.

För de barn som i allmänhet har allra mest att vinna på hemundervisning - "the twice exceptional children" finns det under den nuvarande lagstiftningen ingen möjlighet att tillgodose barnets behov om man inte har sådan tur att man råkar bo i närheten av någon specialskola. (Jag känner faktiskt inte till någon, trots att jag själv har ett sådant barn!)

"Twice exceptional children" är de barn som både är högt begåvade (med en IQ långt över 120) och har en inlärningsproblematik (t ex dyslexi) eller ett NPF (neuropsykologiskt funktionshinder, t ex ADHD, Asperger m fl) Uppdatering: det heter förstås neuropsykriatriskt funktionshinder!  Dessa barn blir idag ofta sk hemmasittare eftersom skolan har strukturellt svårt att tillgodose deras behov, alternativt utagerar de, klassas som "bråkstakar" och blir skolans "värstingar".

Om familjen får vettigt stöd från t ex BUP kan dessa barn verkligen ha nytta av hemundervisning - extremt individualiserad undervisning på rätt nivå i varje ämne (barnen har ofta ojämn begåvningsprofil), i liten grupp med trygg anknytning till läraren/föräldern. De har då god chans att lära sig använda sin höga begåvning för att kompensera sitt funktionshinder, i stället för att bara lära sig att de inte passar in och duger i det vanliga klassrummet.

Dessa barn är inte "sjuka nog" för att få hemundervisning enligt gällande skollag, men de är ofta i stort behov av mycket anpassad studiegång. (Vår son läste t ex matematik med åk 5 när han gick i 1:an, eftersom skolan inte klarade av att anpassa övriga ämnen så ägnade han resten av tiden åt att leva rövare...) Denna höggradiga anpassning är oftast svår att uppnå i skolmiljön, men helt självklar och enkel i hemundervisningen.

Hemundervisning i dessa fall kan enkelt inordnas under den skola där barnet annars skulle varit elev. Skolpengen borde räcka för tillsynen och eftersom målet att barnet på sikt ska kunna klara ett självständigt liv ute i samhället, så är det ju bara en fördel om det kan delta i de aktiviteter som fungerar bra på skolan. (T ex utflykter, friluftsdagar etc då den hemundervisande föräldern kan följa med som extra resurs för sitt eget barn!)

Pamflett om barnens rätt till utbildning och föräldrars skyldighet att hjälpa sina barn.

En ledarskribent i en av de sydligare dagstidningarna, (inte SvD), skrev att hemskolare mestadels är rättshaverister som varken vet eller vill sina barns bästa... Det var svårt att låta det stå oemotsagt, så jag skrev en kommentar och kopierar den här:

Det må vara sant att samhället ska ta strid när föräldrar inte förstår barnets bästa, men det motsatta måste också gälla! När samhället inte förstår, eller klarar av att tillgodose det enskilda barnets bästa, så måste föräldrar få lov att ta strid för sitt barn!

En lista ur vår närmaste umgängeskrets:

Ett barn vantrivs i skolmiljön,

ett annat går bakåt i kunskapsutvecklingen,

någon trakasseras och lär sig på så sätt att trakassera andra för att skydda sig själv,

en annan tar till utagerande metoder för att slippa klassrummet eftersom ingen lyssnar på vad hen säger.

Om detta är något som föräldrar på 2000-talet stillatigande ska åse utan att ”göra något” åt saken, då blir vi ju alla föräldrar som inte vet/vill sina barns bästa.

Det kan aldrig vara så att det enskilda barnet ska offras på det altare som heter ”de flesta barns bästa”. Att se vad som är bäst för varje växande människa, utan att låta oss hindras av fördomar och ogrundade rädslor är inte bara en möjlighet för oss, här och nu, i Sverige på 2000-talet, utan i min mening, också en skyldighet. Vi har möjligheten idag att differentiera vårt utbildningsväsen, inte som tidigare enbart pga samhällsklass och ekonomisk status, utan istället pga barnets behov och möjligheter, i samarbete med barnets familj.

Låt oss ta vara på hemskolning som ett av många olika sätt att ge alla barn en så bra skolgång som möjligt. Om föräldrar själva vill ta ansvar för sina barns utbildning, så låt dem göra det. Håll för all del koll på att barnen lär sig, utvecklas och har det bra. Det går att göra i samarbete med den skola där barnet annars skulle varit elev. Låt de hemskolade barnen delta i friluftsdagar och studiebesök etc, men försök inte hela tiden att få oss svenskar att tro att engagerade föräldrar är det farligaste som finns för ett barn.

Oswald Chambers: Allt för honom

Oswald Chambers' andaktsboksklassiker My Outmost for His Highest med en kort text för varje dag på året, är en bok som betytt mycket för mig. Jag läste den flera år i rad i början och mitten av 2000-talet, sedan blev den stående på bokhyllan under fem eller sex år. Ibland slog jag upp dagens datum lite på måfå och läste några sidor här, några sidor där. Men nu är vi tillsammans igen Oswald Chambers och jag. Jag tog ner boken från hyllan redan i slutet av november och sedan har den legat på nattdukbordet och väntat på att januari skulle börja.

Allt för honom. Dra ut. Dimma och töcken.

Rubrikerna låter ana att det inte är alldeles lättsmälta texter - inte svårlästa; korta sidor, klart språk, men med ordentligt tuggmotstånd, sådant som ger långvarig mättnadskänsla när man väl fått i sig dagens stycke.

Vi samtalade om att lära sig tala på facebook...

Vägröjaren talade rent före två års ålder. Arvtagaren och Segerväktaren talade inte alls begripligt när de var två år, knappt ens när de var tre. Så det något ovanliga vi gjort är att börja lära dem "läsa" vid ca 4 års ålder. Först hörselkontroll hos BVC i samband med fyraårskontrollen, för att se till att de "kan höra" alla frekvenser. Därefter låååångsam lästräning, framför allt för att visa att när man skriver är det olika bokstäver i början på t ex  hatt och katt och att det därför måste låta olika när man säger orden, så att andra vet vilket ord man säger.

Vår nuvarande 4-åring har arbetat fem minuter, tre gånger/vecka under höstterminen. Han kan nästan bokstäverna S O M L A R nu, så han kan bara läsa några få ord, men han vet och förstår varför jag ser så förvånad ut om han säger att han gärna skulle vilja ha en "hatt" och att det är synd att jag är allergisk mot dem. När vi började i höstas, så förstod han liksom inte varför det inte gick lika bra att säga "hatt" :)  Jag gissar att de båda skulle haft nytta av Tomatis-träning, men det har inte varit möjligt rent praktiskt för oss. Så för oss har det här varit ett DIY- sätt att träna den auditiva medvetenheten. Arvtagaren, har fortfarande lite uttalsproblem, mest på grund av svag munmotorik, men inte värre än att han mycket väl klarar av att göra sig förstådd, både på svenska och engelska.

Uppdatering: Igår kväll när jag satt på Segerväktarens sängkant sa han något långt och otydligt som jag inte alls begrep, men innan jag hunnit fråga så rättade han sig själv, två gånger i rad för att få meningen alldeles rätt och tydligt uttalad med krispiga konsonanter!